De senaste åren har något historiskt viktigt inträffat i svensk politik. Ganska ofta kommer det opinionsmätningar som visar att svenskarna ser Moderaterna som mer regeringsdugliga än Socialdemokraterna.
Skillnaden mot tidigare är särskilt tydlig när det gäller ekonomisk politik. På kort tid har finansminister Anders Borg etablerat sig som en trovärdig rikshushållare.
Att Alliansen besitter regeringsmakten bidrar förmodligen till dessa resultat, men siffrorna hade lika gärna kunnat vara de omvända. I början av 1990-talet hamnade regeringen Bildts ekonomiska politik i vanrykte, trots att de borgerliga inte heller den gången låg bakom krisen.
Förmågan att regera har normalt varit Socialdemokraternas paradgren. Det mycket långa maktinnehavet har förstärkt bilden av rörelsen som den mest lämpade hyresgästen i Rosenbad.
Håller denna sega föreställning på att brytas?
Tanken slog mig när Institutet för näringslivsforskning – tidigare kallat IUI – i veckan firade sitt 70-årsjubileum och gav ut en bok om sin historia.
IUI grundades 1939 av den legendariske Aseachefen Sigfrid Edström. Han var missnöjd med hur Industriförbundet och SAF hanterade sitt uppdrag som folkupplysare. Politikerna visste alldeles för lite om vad som pågick inom industrin, menade Edström. Om näringslivet skulle få genomslag för sin samhällssyn, då räckte det inte med politisk propaganda. Det krävdes även kvalificerade studier av frågor som var angelägna för företagen.
Så blev det. I sju decennier har IUI, det vill säga dagens IFN, varit en respekterad forskningsinstitution som analyserat problem av vikt för det svenska näringslivet. Genom decennierna har hundratals svenska nationalekonomer skolats.
Flera av dem har sedan blivit inflytelserika professorer eller ledande samhällsprofiler, som Jan Wallander, Bengt Rydén och Lars Wohlin.
Fram till 1975 var Marcus Wallenberg institutets ordförande och beskyddare. Det finns många exempel på hur han försvarade institutets integritet, även när forskningsresultaten inte behagade vissa företagschefer.
Wallenberg läste aldrig institutets skrifter, men han kände väl till de viktigaste slutsatserna. De hänvisade han nämligen till när han ville slå andra direktörer på fingrarna. Genom IUI-arbetet skapade sig Marcus Wallenberg ett kunskapsövertag som han drog stor nytta av.
Forskningsinstitut som IUI påverkar inte politiken omedelbart. Men deras långsiktiga effekt på ett samhällsklimat kan vara betydande i ett litet land som Sverige, inte minst som plantskola för ekonomer.
Det var ett av skälen till att LO på 1980-talet startade Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, Fief. Dess förste chef blev den fritänkande socialdemokraten Villy Bergström, som snabbt lyckades skapa en viktig facklig motsvarighet till IUI.
Forskningen spände över områden som stabiliseringspolitik, arbetsmarknad och lönebildning. Fief höll på att bli en intressant rekryteringsbas för arbetarrörelsen, påpekar förre SNS-chefen Hans Tson Söderström, där man försökte hitta 2000-talets efterföljare till Nils Karleby, Ernst Wigforss och Kjell-Olof Feldt.
Men talangjakten blev inte långvarig. År 2005 lade LO ner Fief av ekonomiska skäl och i dag står arbetarrörelsen utan någon egen tankesmedja eller forskningsinstitution av rang. Det kan jämföras med näringslivet, som förutom IFN också finansierar SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle.
Finansminister Anders Borg har inte sin bakgrund på vare sig IFN eller SNS. Men vad Borg förstått är att det ligger en stor makt i att skaffa sig egna kunskaper och att omge sig med personer med än större sakkunskap.
Borg har revolutionerat Moderaterna genom att producera gedigna utredningar och utnyttja modern forskning, åtminstone när det passat hans egna syften. Precis som Marcus Wallenberg har han kunnat slå de flesta motståndare på fingrarna genom att framstå som mer påläst än dem. Det är ingen slump att han konsekvent rekryterat personer med doktorsexamen i nationalekonomi, ofta med en bakgrund på antingen Fief, IFN eller Riksbanken.
Någon garanti för framgångsrik politik är det inte. Men faktum kvarstår: det finns numera ingen krets i Alliansen som kunskapsmässigt kan mäta sig med Anders Borgs gäng. Dess intellektuella självförtroende och självtillit för närmast tankarna till den socialdemokratiska kanslihushögern på 1980-talet.
Historiskt har Socialdemokraterna ofta lyckats locka till sig skickliga medarbetare med hög akademisk kompetens. Partiledare och finansministrar har omgett sig med personer som varit bättre utbildade än de själva.
Man kan ana hur Mona Sahlin ser på dessa frågor i hennes val av medarbetare, som inte på långa vägar kan matcha Anders Borgs stab. Inte heller har Socialdemokraterna eller LO gjort något åt den skriande bristen på tankesmedjor och forskningsinstitut inom arbetarrörelsen.
Så förlorar man steg för steg makten över problemformuleringen – även om man just nu leder opinionsmätningarna – och till slut löses bilden av det egna partiet som regeringsdugligt upp.
Förändringen sker inte över en natt. Men det oroande för Socialdemokraterna är att sönderfallet tillåtits pågå under en längre tid.