HANNE KJÖLLER:
Leve dagis
Skelettet i romantiska komedier är i stort sett ett och detsamma. Pojke träffar flicka, pojke dabbar sig och förlorar flicka, pojke lyckas efter diverse krumbuktande vinna tillbaka flicka.
Två saker är talande. Det första är att filmerna nästan aldrig handlar om flicka som träffar pojke. Det andra hur episod tre, den när pojken ska återerövra flickan, brukar gestaltas. Sällan eller aldrig är det flickans känslor som är i fokus. I stället får vi se en djupt, djupt ångerfull man som faller på knä, som köper rosor som aldrig förr och som bedyrar att han inte vill leva om inte hon tar honom tillbaka. Vilket hon förstås gör. Inte för att hon är galen i honom, utan för han är galen i henne.
Populärkulturen hjälper oss att förstå vår samtid. Den romantiska komedin är bara en hårdragen reflektion av hur det ser ut i många människors liv. Som att män fortfarande i hög grad väljer sin partner, medan kvinnor blir valda.
Precis som i romantiska komedier tenderar kvinnor bli mer kära i att vara utvald än i den person som valt. Undantag finns förstås alltid. Men om det är någonting som utmärker det kvinnliga könet så är det vårt kollektivt dåliga självförtroende. Vi tenderar ge oss själva ett värde först när vi är värdefulla för andra. Det är därför, tror jag, kvinnor skriver brev till förhärdade brottslingar eller kärar ner sig i narkomaner. Behovet av att vara behövd är uppenbart den livsluft vissa kvinnor behöver för att ta sig rätten att andas.
Men det finns en sak som den romantiska komedin glömmer bort att berätta. Och det är vad som händer när barnen kommer. Helt plötsligt ges kvinnan ännu större chanser att utveckla sitt behov av att vara behövd. Ju mesigare man, desto bättre möjlighet för henne göra sig till den enda oumbärliga personen i barnets liv. Genom att sno åt sig hela föräldraledigheten, genom att avstå från att involvera andra vuxna i barnets liv, genom att låta bli att lämna barnet ensam med andra har mamman verkligen bäddat för den för henne så varma och gosiga symbiosen.
Jag tycker man kan göra nästan vad man vill, så länge man vet vad man gör och varför. Och så länge man inte blandar ihop sina egna behov med andras. I synnerhet inte med sina barns.
Men det är precis det jag läser in i den feministdebatt som nu rullar i medierna. Så skriver till exempel Margareta Zetterström hur hon när hon lämnade sitt barn på dagis tvangs uppleva hur glädjen i mitt barns ögon förbyttes i sorg och desperation (SvD 6/11). Det jag undrar över är om det är sina egna ögon eller barnets ögon hon verkligen ser. Och varför det i så fall blivit som det blivit.
Margareta Zetterström försöker göra sin egen verklighet till facit för alla andras. Men jag känner inte igen mig.
Första gången jag sa hejdå och lämnade min dotter på dagis vände hon sig om, höjde armen i en hälsning och sa: hejdå, bye bye. Sedan hade hon inte tid med mig längre. Hon har aldrig någonsin gråtit när jag eller hennes pappa lämnat henne på dagis. Tårarna har i stället kommit i samband med hämtningen. När jag släpar henne därifrån säger hon: Mamma, jag vill vara på dagis hela natten.
Så ser min verklighet ut. Men jag har inga planer på att försöka göra den till alla andras.
MALIN SIWE:
Makt kostar
En titt på vilka som sitter på vd-stolarna i börsbolagen och slutsatsen är given jäkla gubbsamhälle. Bara en handfull gummor har den makten och härligheten. En koll i ledningsgrupperna för dessa företag, var nionde storchef kvinna. En nedslag i styrelserna och knappt var sjätte är kvinna tala om patriarkat.
Lite längre ner i de privata chefslagren är kvinnorna fler. Någonstans mellan var femte eller var tredje, beroende på vem som räknar. Men majoriteten är män.
Denna bild är vi vana vid att se. Och förfasas över. Med rätta. Men det finns en annan bild. De flesta män är inte chefer. De är också anställda underställda. Formellt maktlösa på jobbet.
Makt utövas inte bara på arbetsplatsen. Makt utövas i hemmet. Naturligtvis kan den delas, hälften-hälften. Men det ser inte ut så, generellt. Den någon som bestämmer vad som ska ätas, vad barnen ska ha på sig, var det ska julas, vilka familjen ska umgås med och inte denna någon är i regel kvinna. Hon har makten över relationerna, och hon släpper den inte gärna ifrån sig.
All makt kostar. Må vara att vd i börsbolaget tjänar mer i månaden än paret Svensson gör ihop under ett år, om inte två. Men han har släppt hemmamakten. Han är tvungen att tala om kvalitetstid med barnen, eftersom han valt bort kvantiteten för den formella makten.
Relationsmakten kostar också. Många kvinnor har skaffat sig den genom deltidsarbete som ger lägre lön och därmed lägre pension. Några har avstått från erbjudanden om chefsjobb för att de prioriterat att styra hemma. Vinsten är given. Tätare kontakt med barnen, med släkt och vänner, med dem som finns kvar när jobbet tagit slut.
Få kvinnor är så maktlösa som många män. Att makten rör den lilla världen gör den inte mindre. Tvärtom. Det är händelser och känslor i det lilla livet som gör oss mest omtumlade.
I de flesta fall tumlar vi runt och kommer ut tilltufsade. Ibland renade. Några gånger går det rätt ner i dyn. Då går vi i vanmakt och underläge till det allmänna. Till kvinnorna med makt. Vi ber om socialbidrag hos soc-tjänstemannen. Vi tjatar om vård och hemtjänst åt oss själva eller någon närstående hos biståndshandläggaren som är kvinna. Liksom människan vi tjafsar med hos försäkringskassan. Och familjeterapeuten. Och familjerättsjuristen. Inte i varje fall, men oftast.
Härmed inte sagt att vi lever i ett jäkla gumsamhälle, att vi slavar under matriarkatet. Jag vill bara påpeka att det finns olika maktnivåer och att ingen självklart kan sägas vara viktigare än den andra.
Det är inte synd om de maktlösa männen. De är inte offer. De har möjlighet att ta pappeldigt och jobba deltid. De kan skaffa kalender, skriva in födelsedagar, skicka kort och köpa presenter. De kan käfta för sin rätt och göra det obetalda arbete som det kostar.
Det är inte synd om de mäktiga männen. Eller de chefande kvinnorna. De har gjort sitt val. Det är inte synd om de kvinnor som på en gång vill arbeta deltid, för att ha relationsmakten, och samtidigt göra karriär, för få offentlig makt. Men de senare har en upptäckt kvar att göra:
Allmakt har inte någon människa. Och all makt har ett pris.
BARBRO HEDVALL:
Vi får inte vara fina i kanten
Varför håller sig kvinnliga intellektuella så ivrigt i den reproduktiva sfären?
Visst generaliserar jag, men på goda grunder. Nina Björk är inte den första, bara den senaste. Alltifrån Mary Wollstonecraft och Fredrika Bremer över Ellen Key och Elin Wägner till Alva Myrdal och Eva Moberg tar de sig an kvinnofrågan, för att använda en verkligt omodern term. Och kvinnofrågan är lika med moderskapet, i Eva Mobergs fall kompletterat med faderskapet. Simone de Beauvoir brottades däremot med moderskapets omöjlighet.
Deras ambitioner är emellertid större och gäller samhället i stort. Då är det inte fel att starta i den primära relationen mellan man och kvinna. Tvärtom. Den är inget som manliga intellektuella i allmänhet tänker på. För dem gäller klass, koloni och stora ismer.
Med Kvinnans villkorliga frigivning respektive Under det rosa täcket öppnade Eva Moberg och Nina Björk ögonen för sina generationer. Här fanns samhällskritiker med framtidspotential. Men i samma stund de får barn drar de likt sköldpaddan sig in under det begränsande skalet. Den förra till en allmän civilisationskritik som inte får fäste i debatten, den senare till det lilla livet i Lund. Vi är många som blir besvikna.
Vi kan hoppas på andra samhällen, samhällen där män och kvinnor delar lika på ansvaret för försörjningen och reproduktionen. Och vi kan ondgöra oss över de patriarkala strukturerna och kvinnors underordning. Men inget samhälle kastas över ända med suckar och utopier, och man får inte makt genom att önska den.
Men just makt är något som kvinnliga intellektuella skyggar för. Ja, inte när det gäller att fördöma den makt som finns på annat håll, men när det gäller att diskutera den och söka den för egen räkning.
Den förfärliga sanningen är ju att den som stannar vid en aldrig så skarp analys av kvinnan, mannen och barnet förblir i ett fack, och därmed relativt ofarlig. Det var inte som könsdebattörer stödstrumporna påverkade, det var när de hotade använda rösträtten och bli en egen politisk kraft.
Men så länge generation efter generation av skarpa kvinnor ägnar sina krafter åt att teoretisera och polemisera om moderskap kontra föräldraskap, om barnets bästa kontra vuxnas självförverkligande, om reproduktionen kontra produktionen, så länge kommer samhällets patriarkala strukturer att bestå.
Vi måste höja våra röster, och vi får inte vara för fina i kanten. Det var Fogelstadkvinnorna på 1920-talet, när de inte ville smutsa sig med den kompromisskrävande partipolitiken. Det är Nina Björk och kompani när de vill dra sig undan med barnen i hemmet och lämnar åt andra att fixa försörjningen.