Ryssland och EU är geopolitiska grannar. Vare sig relationen är god eller spänd och misstänksam är den av största betydelse för båda. Om Ryssland inte moderniserar ekonomi och samhälle kan det glömma sitt anspråk på ställning som världsmakt på 2000-talet och kommer att sacka efter både gamla och nya framväxande makter. Ryssland behöver också hjälp utifrån med sin modernisering eftersom dess befolkning och ekonomiska potential inte räcker för att ge landet en viktig roll i den nya världsordningen. Rysslands strategiska kärnvapen garanterar heller inte en plats som förstarangsmakt.

Men vart kan Ryssland vända sig? Till Ostasien? Söderut till den islamiska världen? Ingetdera är ett seriöst alternativ. Som läget är kan Ryssland vända sig enbart västerut och särskilt till EU. För EU är Rysslands roll av avgörande strategisk vikt. Även en partiell omläggning av den postsovjetiska ordningen i riktning mot ett förstärkt ryskt grepp om före detta sovjetstater eller satelliter skulle drastiskt förändra EU:s strategi och säkerhetspolitik.
Båda sidor säger sig önska bättre bilaterala relationer, men ryssar och européer ser inte saken i samma ljus. En blick bortom den vänskapliga retoriken avslöjar djupa olikheter.
Då Rysslands regeringschef Vladimir Putin för några år sedan hävdade att 1900-talets största katastrof var Sovjet­unionens fall, talade han för sig själv och troligen för majoriteten av landets politiska elit. För de allra flesta européer var detta fall något att jubla över.

Dagens Ryssland arbetar öppet på att vända den utveckling som pågått i Europa efter 1989/1990 åtminstone i delar av dess grannskap, medan EU och hela väst vill upprätthålla den till varje pris. Så länge Kreml inte förstår dessa grundläggande olikheter och vad de innebär kommer européerna inte att se Rysslands öppning mot väst som en chans, och ryssarna kan vänta sig djup misstro i Europa. Detta utesluter dock inte praktiskt och pragmatiskt samarbete på flera områden.

I dag har Ryssland kvar sin styrka enbart som leverantör av energi och andra naturresurser. Putin har inte oväntat försökt använda detta verktyg till att återuppbygga Rysslands makt och bryta den postsovjetiska ordningen. De ryska naturgasleveranserna till Europa är utomordentligt viktiga i detta avseende därför att Ryssland där har en mycket stark förhandlingsposition, jämfört med olja. Än viktigare är att dess närmaste grannar är helt beroende av dessa gasleveranser (Ukraina och Vitryssland) eller beroende av Rysslands rörsystem för att kunna sälja sin egen gas (Azerbajdzjan och Turkmenistan).

Ryssland har ekonomiska syften med sin gasexportpolitik – i synnerhet när gaspriserna faller – och vill expandera på den europeiska gasmarknaden så att avnämarna blir ännu mer beroende. När ryssarna bröt sina leveranser i januari 2009 blev det klart för EU vad det skulle kosta. Det är därför som ”diversifiering av gaslevererande länder” sedan dess varit EU:s linje. Det främsta exemplet är Nabuccoprojektet, ett rörsystem som skulle öppna en sydlig korridor mellan Kaspiska havet, Centralasien, norra Irak och Europa. Nabucco skulle nå Europa genom Turkiet och drastiskt minska de kaspiska leverantörsländernas beroende av ryska rörledningar. De nya EU-medlemmarna i sydost skulle inte heller bli lika beroende. Det är alltså inte överraskande att Kreml vill sätta stopp för Nabucco.

Två andra tendenser hejdar Europas beroende av Ryssland: kraftig expansion av importen av flytande gas i EU och övergång från långsiktiga leveransavtal och anknytning till oljepriset till marknads­beroende spotpriser. Den ryska gaspolitikens främsta mål är dock inte ekonomiskt utan politiskt: att ändra riktningen i den postsovjetiska ordningen i Europa. Det handlar inte så mycket om EU som om Ukraina.

Ukrainas nye regeringschef Mykola Azarov blev handfallen när Putin vid en gemensam presskonferens plötsligt föreslog att de ukrainska och ryska gasföretagen skulle gå samman. Ukrainas rege­ring hade gått med på att låta den ryska Svartahavsflottan stanna på Krim, ett beslut som utlöste slagsmål i parlamentet. Putins utspel var däremot ingen förlängning av status quo utan ett offentligt framställt krav på att det skulle ändras.
Med Nordstream i Östersjön och det orimligt kostsamma Southstream i Svarta havet försöker Ryssland inte bara få till stånd direkta gasledningar mellan Ryssland och EU som förbigår Ukraina och underminerar Nabucco. Huvudsyftet är att lägga tryck på Ukraina, liksom på Azerbajdzjan och Turkmenistan, som vill förse Europa med gas oberoende av Ryssland. När dessa syften uppnås och/eller Nabucco etablerats, kommer Southstream att läggas på hyllan som olönsamt.

I Europa och USA har man förstått denna utmaning. Nu måste man bistå dem i Ukraina som vill att deras land ska ha en europeisk framtid, öppna den södra korridoren med Nabucco och påskynda framväxten av en gemensam europeisk energimarknad. En resolut EU-politik förbättrar relationerna med Ryssland genom att skapa större klarhet och förutsägbarhet.

Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate