I tisdags publicerade ledar-
sidan en artikel av den danske statistikern Björn Lomborg, som gjort sig känd som en frän och kontroversiell kritiker av miljörörelsen. Texten var ett inlägg i klimatdiskussionen. Den förnekade inte att den globala uppvärmningen är ett problem men ifrågasatte den mediala "klimathysterin".
Prioriteringarna är inte självklara, påpekade Lomborg, som menar att aidsbekämpning och rent dricksvatten är angelägnare på kort sikt än åtgärder mot klimatförändringarna.
Jag översatte Lomborgs inlägg, som distribuerats till DN av Project syndicate. Tidningen är sedan många år medlem i detta paneuropeiska pressnätverk och tar årligen in ett dussintal av dess artiklar. Ledarsidans medarbetare brukar turas om att översätta dem från engelska till svenska, utan att nödvändigtvis dela alla åsikter eller perspektiv som framförs.
Reaktionerna på Lomborg var ovanligt många - och hätska. Ett par exempel från skörden av e-post:
"Peter! Jag vet naturligtvis inte om dina förfäder och Björn Lomborgs åkte med godstransporterna på 1940-talet, sägandes att ryktena inte är sanna = förträngning. I ditt fall tror jag på förträngning men Björn Lomborgs horn lyser långväga" (Roland xxx).
"Tänkte återuppta min prenumeration på DN efter att ha delat tidningen i mitt tidigare hushåll. Men nu då jag ser att ni har den vedervärdige Björn Lomborg som fast ledarskribent har jag tyvärr ingen motivation att betala för tidningen längre" (Hannes xxx).
Är den råa tonen i dessa mejl överraskande? Dessvärre vore det lögn att påstå det. Sedan jag började arbeta som ledarskribent 1999 har spottloskorna blivit en del av jobbet. Att inleda dagen vid datorn med att läsa något invektiv är inte ovanligt. Jag märker själv hur avtrubbad jag blivit när kränkande tillmälen inte alls berör på samma sätt som tidigare. Det är dock förs-ta gången som angreppen kommer efter en översättning.
Bara det faktum att DN upplåter utrymme åt en person med avvikande åsikter i en av vår tids stora frågor utlöser aggressioner. Tidningen kan trycka hundratals artiklar som pekar på riskerna med den globala uppvärmningen, inklusive åtskilliga ledarkommentarer. Men när vi tar in en artikel med motsatt perspektiv, då utbryter ett mindre läsaruppror.
Det vittnar inte bara om att klimatdiskussionen är oroande snäv och konform. Det säger också något om tillståndet i det offentliga samtalet, om möjligheterna att vara motvalls.
Jag kan inte belägga att det handlar om en tilltagande intolerans. Men kolleger som verkat betydligt längre i yrket talar om en förändring som kommit smygande med den nya tekniken.
E-postens snabbhet har bidragit till att språket blivit grövre och aggressivare. Att skriva brev på traditionellt vis kräver viss eftertanke. Nu fordras ingen vidare ansträngning för att sno ihop några nedsättande meningar till hatobjektet och trycka på sändknappen. Kvinnliga kolleger drabbas i större utsträckning av detta än män.
Spegelbilden av utvecklingen är att flera rikstidningar skaffat sig kolumnister, vars huvudsakliga affärsidé är att chockera läsarna och lusa ner debatten. Att detta, i kombination med samhällets allmänna intimisering, uppmuntrat råheten är närmast en truism.
Det är i detta klimat som meningsskiljaktigheter lätt glider över i hot och trakasserier. Flera ledarskribenter på de stora tidningarna har de senaste åren råkat ut för förföljelsemejl och felaktiga beställningar till hemadressen i stor omfattning.
Exemplen är många. Förra året utsattes nära hälften av tidningarna och nästan två tredjedelar av tidningscheferna för personhot, enligt Mikael Hellmyrs och Johan Olofsson vid Mittuniversitetet i Sundsvall (DN Debatt 12/2). Journalister tycks nu känna av samma brutalitet som länge plågat politiker.
I detta läge är det lätt att skuldbelägga läsarna eller väljarna. Men mediernas eget ansvar måste också upp på bordet.
Att fokusera på person i stället för sak och uppvigla till jakt på makthavare får inte bara konsekvenser för andra. En dag flyger de hårda orden och privata känslorna tillbaka till hemmaredaktionen, som ett slags tack för inspirationen.