Diplomati och hemligheter hör ihop på samma självklara sätt som glass och chokladsås. Redan på 1700-talet hävdade en diplomatisk handbok att ”sekretess är livsluften för förhandlingar”.

Men när man tar del av många av de trivialiteter som röjts i Wikileaks masspublicering av diplomatrapporter kan man undra om inte hemligstämplandet har blivit en ryggmärgsreflex.

Att en stat vill skydda information som kan utnyttjas av en annan och kanske fientligt inställd makt är självklart. Ett klassiskt exempel, som jag hittat i tidskriften Diplomacy & Statecraft, november 1998, är förhandlingarna om marin nedrustning mellan USA och Japan i Washington 1921. Amerikanerna hade knäckt den kod som den japanska delegationen använde när de kommunicerade med Tokyo. USA visste precis var japanernas smärtgräns gick och kunde därmed få igenom ett ytterst fördelaktigt avtal.

Men, fortsätter artikelförfattaren, vad ska man säga om hemligstämpling som riktar sig mot de egna medborgarna? Sannolikt innebar nedrustningsförhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen att parterna avslöjade en rad hemligheter om det egna missilförsvaret för varandra, uppgifter som inte var tillgängliga för de befolkningar som i högsta grad berördes av resultatet av förhandlingarna. I samma anda finns det också en sannolikt ogrundad anekdot om att Churchill ska ha vägrat varna invånarna i Coventry om ett tyskt bombanfall för att inte avslöja att britterna knäckt det tyska kodsystemet.

Än mer problematiskt blir det när de hemligheter som ska skyddas inte är militära utan mest är pinsamma för den egna regeringen. Ofta används sekretesskyddet för att dölja misstag och oegentligheter för allmänheten. Allt blir ett ”nationellt säkerhetsintresse”. Visst kan det vara besvärligt för USA att Wikileaks har röjt ett antal målande omdömen om utländska statschefer. Men är det rimligt att sekretesstiden för ”diplomatiska pinsamheter” generellt är betydligt längre än för atombombshemligheter?

Det behövs slutna rum för att kunna föra känsliga förhandlingar som kan förhindra krig och konflikter. Men frestelsen för regeringar att föra sina egna medborgare bakom ljuset gör det nödvändigt att ifrågasätta hemlighetsmakeriet.