Anställda hos diskrimineringsombudsmannen, DO, får inga julklappar. De får en vinterpresent. Inte heller ordnar myndigheten någon julfest. De håller decemberfest.
En rolig anekdot eller talande för hela verksamheten? Det lutar onekligen åt det senare.
För fruktar man att en julklapp på en svensk arbetsplats kan uppfattas som diskriminerande blir liksom inget diskrimineringsärende för litet. Överkänsligheten går igen i flera av de mål
DO valt att driva rättsligt. Samtidigt som de flesta är överens om att det finns en verklig och allvarlig diskriminering väljer DO att gå till domstol med det så kallande handskakningsfallet, där en arbetssökande man av religiösa skäl vägrat skaka hand med en kvinnlig chef. Eller att argumentera mot skolavslutningar där det sjungs ”Den blomstertid”.
Besvärande för DO är också att myndigheten förlorar fler mål än den vinner. Men ett nederlag i rätten är en sak. En juridisk örfil en annan.
För drygt en månad sedan förlorade DO målet med två romska barn mot Vetlanda kommun. I vanliga fall döms den förlorande parten att betala rättegångskostnaderna, men lagen säger också att undantag kan göras om talan förs av en ombudsman eller om det framgår att talan varit befogad. Tingsrätten resonerar kring detta men kommer ändå till slutsatsen att DO ska stå för hela notan:
”DO har tilldelats en betydelsefull roll i samhället, inte minst när det gäller att vaka över att de olika diskrimineringslagarna efterlevs. Det är av väsentlig betydelse att DO inte driver en skadeståndstalan mot en kommun eller en skola utan att det verkligen finns grund för en sådan talan. I förevarande fall har DO inte tillräckligt utrett sakomständigheterna och talan mot Vetlanda kommun har varit dåligt underbyggd”.
Tidigare i år förlorade DO ett mål mot elektronikkedjan Media Markt. En man med mörk hudfärg hade gripits av vakter sedan han brutit upp en förpackning till en kamera. Också här känner sig rätten uppenbart nödgad att redogöra för DO om diskrimineringslagstiftning, förarbeten, övergångsregler och rättspraxis. Innan frågan om diskriminering prövas konstaterar rätten att DO har stämt fel företag. Det är bevakningsföretaget som är juridiskt ansvarigt. DO döms att betala 300.000 skattekronor till Media Markt.
Genanta juridiska påpekanden får DO också med jämna mellanrum från justitieombudsmannen, JO. I flera fall handlar kritiken om att det vore bra om DO hanterade inkommande ärenden innan de preskriberas. Gårdagens besked i niqab-ärendet var en av de långsamma handläggningar som utan JO antagligen dröjt ännu längre. Andra har hamnat på fel sida preskriptionstiden, vilket innebär att anmälaren förlorar sin chans att driva målet själv. En man som anmält två nattklubbar för etnisk diskriminering och som till sin anmälan bifogat en film över händelseförloppet fick efter drygt två år beskedet att ärendet preskriberats. Han vände sig till domstol och anmälde DO.
Det är varken första eller sista gången DO hamnar på fel sidan i juridikens värld. Vid en anställning i myndigheten ratades en äldre, mer meriterad sökande framför en yngre. Den bortvalda ansåg sig åldersdiskriminerad och vände sig till Statens överklagandenämnd som gav anmälaren rätt. I mars inleds förhandlingar i Stockholms tingsrätt efter en stämning från en anställd på DO – mot DO – för diskriminering.
När Katri Linna fick jobbet som ny diskrimineringsombudsman 2008 valde det ansvariga statsrådet Nyamko Sabuni att lyfta fram hennes ”förmåga att kommunicera rättshjälpsfrågor”. Säga vad man vill, men nog har hon god uppbackning där. En myndighet med ett 90-tal anställda och hela tre press- och kommunikationstjänster är få förunnat.
Men det räcker tydligen inte. En konsult kontrakteras för att bistå med medieträning och ”strategisk kommunikationsrådgivning”. Där går 95 469 kronor. Sedan ska cheferna ”coachas”. För detta, en arbetsmiljöenkät och något som kallas ”organisationsutveckling” betalar DO drygt en diskrimineringsmiljon (1 072 113 kronor).
Men denna organisationsutveckling räckte tydligen inte utan parallellt arbetar Pandora Management och drar under 2009 in en kvarts miljon på sina tjänster (266 876 kronor). Samma år engageras också konsultfirman Faugert & Co för en utvärdering av DO:s organisation. Kostnaden där stannar på 113 438 kronor innan DO bestämmer sig för att fortsättningsvis bara hålla sig med en konsultfirma.
Ramböll vinner upphandlingen och drar genast i gång med att intervjua cheferna. Konsulten går som brukligt igenom frågorna med Katri Linna. Hon stryker några, formulerar om andra och lägger till några egna.
När svaren sedan redovisas, som till exempel kritik mot att ledningen ännu inte kunnat förmedla en bild av målet med verksamheten, säger Katri Linna upp avtalet med Ramböll. Enligt företaget med motiveringen att konsulterna missförstått uppdraget. Där försvinner 120.000 kronor innan Pandora kommer tillbaka – för att till en kostnad på ytterligare 595.627 kronor följa upp och utvärdera bland annat sin egen organisationsutveckling.
För att komma till rätta med alla oklara chefsmandat föreslår Pandora att ytterligare några chefstjänster inrättas. DO håller med. Att Katri Linna är chef för verksamheten räcker inte, utan här behövs också en verksamhetschef. Och trots att det finns en verksjurist så tycker Pandora att det behövs en chefsjurist. Vidare behövs en chefsanalytiker och en påverkansstrateg. Den sista ska bland annat planera och förbereda ombudsmannens medverkan i olika forum och fungera som talskrivare.
Det betyder i praktiken att Katri Linna förstärker mediestödet till sammantaget fyra personer. Det är två fler än statsminister Fredrik Reinfeldt har.
På hela myndigheten är i dag 90 personer anställda. 31 arbetar med utredning av ärenden, 59 med annat. Med tanke på att tillsynsärendena, som också åligger myndigheten, lämnats därhän under den dignande ärendebördan måste det betraktas som en tämligen imponerande byråkratisk överbyggnad.
Lamporna i regeringskansliet måste ha blinkat rött länge. Och om det inte räckte med JO-anmälningarna, personalflykten från ledningsgrupp och myndighet
i stort så borde i alla fall Riksrevisionens granskning av DO:s årsrapport 2009 fått departementet att inse allvaret. DO får en ”oren” revisionsberättelse. Det är mycket ovanligt och betyder att det av årsredovisningen inte går att avgöra hur DO skött sitt uppdrag och vad skattebetalarna fått sina 93 miljoner kronor.
Jag har sökt Nyamko Sabuni, det statsråd som anställde Katri Linna och som fram till höstens val varit ytterst ansvarig. Jag ville fråga om hon inte kände till kritiken från bland annat Riksrevisionen och JO eller om hon bara valde att strunta i den. Genom sin pressekreterare hänvisar hon till sin färske efterträdare Erik Ullenhag. Jag poängterar att det är hennes nästan tvååriga ansvar jag frågar efter, inte Ullenhags knappa tre månader långa.
Men det ansvaret är Nymko Sabuni uppenbart inte beredd att ta.
Många jag talat med – anställda, före detta anställda och sakkunniga i diskrimineringsfrågor – beskriver Katri Linna som en person som brinner för diskrimineringsfrågor. Men att leda en myndighet klarar hon inte. Att leda en myndighet som slagits ihop av fyra är extra svårt. Ingenting i det material jag gått igenom talar för att Linna kommer att klara det bättre i framtiden.
Nu återstår att se om den nye integrationsministern Erik Ullenhag vågar visa det mod hans företrädare saknar och lyfta Linna från posten och möjligen se över hela modellen med ett super-DO. Till dess tycks vi få leva med att skattemiljoner plöjs ned i rymliga konsultfickor och att diskriminerade genom DO:s usla rutiner, skeva prioriteringar och bristande juridiskt omdöme riskerar att bli stjälpta mer än hjälpta.