Låt säga att jag skulle barhänga med tv-kändisen Carolina Gynning. Skulle vi då ha samma förutsättningar att uppmärksammas av det motsatta könet? Skulle inte tro det.

Om syftet med vårt häng var att möta män skulle jag få anstränga mig mycket mer. Jag skulle tvingas ta fler egna initiativ, försöka vara charmigare, roligare eller på annat sätt övertrumfa denna långbenta skönhet.

Är det orättvist? Ja. Är alternativet inför denna naturens nyckfullhet att stanna hemma och kräva likabehandling innan jag går ut? Nej. Det är bara att tugga i sig orättvisan och att förhålla sig till den.

I veckan anordnade Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse ett seminarium under rubriken ”Bortom multikulti”. Många av talarna hade invandrarbakgrund och många talade om diskriminering och hur de – i varierande grad – hade ett sämre utgångsläge än infödda svenskar med svenskklingande namn. Men på frågan om vad man ska göra åt det, gick åsikterna isär.

Ardalan Shekarabi, jurist och socialdemokrat, argumenterade för mer av politiska lösningar. Om vi vill ha ett jämlikt samhälle måste vi ha en antidiskrimineringspolitik, menade Shekarabi.

Fast grejen är – det har vi. Ändå kommer den som heter Muhammed att få sin ansökan bortsorterad av åtskilliga arbetsgivare. Ändå har den som tagit sig till anställningsintervjun och som bryter på svenska ett sämre utgångsläge än den med samma meriter som inte gör det. Och det även om jobbet i sig inte kräver perfekt klingande svenska.

Adam Cwejman, son till polsk-judiska immigranter, berättade om den grupp fattiga judar, som utan utbildningstradition och bildningsideal, bosatte sig i Lund på 1890-talet. Hur de, trots sin bakgrund, insåg att utbildning var det enda sättet att ta sig fram. Om man fastnar i offermentaliteten, vilket man kan se i vissa invandrargrupper – särskilt bland pojkar –  finns däremot ingen väg framåt.

För någon vecka sedan träffade jag för första gången 26-åriga Alice Teodorescu. Hon kom till Sverige från Rumänien när hon var fem. 2008 blev hon färdig jurist. I dag är hon ledarskribent på Barometern.

Hon berättade för mig hur hennes mamma tidigt förklarade för henne att hon var tvungen att arbeta hårdare och lyckas bättre än andra med svenskt namn och utseende, födda i familjer med bättre ekonomi och ett bättre kontaktnät.

Hon började skolan utan att kunna svenska. Men i stället för att beklaga sitt utgångsläge valde hon att arbeta hårdare. Hon konstaterar – utan bitterhet – att ingenting är gratis. Hon läste mer än alla andra. Och så fick hon också, som en av två, högsta betyg i svenska.

Jag lämnar seminariet förvissad om att diskrimineringslagar behövs. Men inser också att de inte kan lösa allt. Anställningssituationen är på de flesta arbetsplatser lite som ett ragg i baren. Det är sällan rationella argument, snarare emotionella, som avgör om det klickar mellan två människor. En lag som tvingar män i en bar att prata lika mycket med kvinnor som har hälften så långa ben (och dubbelt så breda) som Carolina Gynning kommer inte att nollställa våra förutsättningar.  Vi, relativt sett kortbenta, måste helt enkelt anstränga oss mer.

Det är inte säkert att utdelningen blir rättvis i alla fall. Men chansen är i alla fall större.