Jag blir nästan lika rörd av organisationen Centrum för rättvisa som jag blir av Robin Hood på julafton. Rättvisejuristernas perspektiv är den lilla människan mot de stora systemen. Det är ständiga berättelser om David mot Goliat, där David tack vare organisationen ofta går segrande ur striden.

Det finns egentligen bara en del av verksamheten som bekymrar mig. Och det är den som rör vita mäns rätt att komma in i förtroendebranscher där vita män redan är överrepresenterade.

I verksamhetsrapporten från 2011 berättas om de tre män som genom Centrum för rättvisa stämt Rikspolisstyrelsen för diskriminering vid antagningen till polisutbildningen. En av dem intervjuas på organisationens hemsida. Där berättar han hur han sökt upprepade gånger och hur han kunnat notera att kvinnliga sökande som varit yngre, sämre utbildade och med mindre arbetslivserfarenhet gått vidare när han inte ens tagit sig vidare till fys-testen. När han efteråt sökt en förklaring har han fått reda på att han inte varit ”konkurrenskraftig nog”.

Jag har förstås ingen aning om varför denna man, eller de två andra bakom stämningen, ratats vid antagningen. Men på ett mer principiellt plan tycker jag ändå att det är viktigt att lyfta fram att det finns utrymme att nobba personer som uppfyller alla formella krav men som ändå inte bör utrustas med blå kostym, batong och skjutvapen.

Det är bra att Centrum för rättvisa tar strid för individen, men någon måste också ta strid för helheten. I ett vidare perspektiv måste man fråga sig vad som händer med polismakten – och förtroendet för den – om nästan hela kåren utgörs av infödda svenska män? Hur blir man då sedd vid bråk i invandrartäta förorter? Eller när man ska ta hand om icke svensktalande, skräckslagna offer för trafficking?

Vad händer med kulturen i miljöer där män med likartad bakgrund arbetar? Ett svar har vi fått av Basebolligan, en grupp poliser som under 80-talet tog sig stora och våldsamma friheter. De hade knappast kunnat utveckla sin ”kultur” om deras grupptänkande störts av ett visst antal kvinnor, invandrare och äldre. Därför är det inte likhet, utan olikhet, som också bör vägas in vid antagningen.