Ledare

Djävulen i detaljerna

Kolumnen: Richard Swartz om långivarnas fatala arrogans.

Om inte för annat lär Göran Persson gå till historien för att ha förstått att den som satt sig i skuld inte är fri.

I Europa finns i dag åtskilliga stater så skuldsatta (läs: bankrutta) att deras ofrihet kommer att visa sig motsvara ett icke tidsbestämt fängelsestraff. Herrar i eget hus är de enbart till namnet. Den nationella suveräniteten finns mest på papper och består i oförargliga symbolhandlingar som att kunna hissa en egen flagga över vars utseende man får bestämma själv. Resten bestäms i regeringskonseljer och styrelserum utomlands.

En stat kan ta sig ur sin skuldsättning genom att exportera alternativt spara sig fri, avskriva skulderna helt eller delvis, eller låta inflationen ta hand om dem. Men bara det första sättet är utan problematiska eller rent negativa påföljder.

EU:s strategi för sin skuldsatta hjälpklass har därför hittills varit en kombination av de två första, alltså besparingar och ekonomisk tillväxt (men först har skulderna bekämpats med diverse nödlån, alltså nya skulder). Egentligen är detta ett contradictio in adjecto; man sparar sig knappast till tillväxt, för mycket av det förra hotar att ta livet av hönan som ska lägga ägget. Samtidigt torde de flesta ekonomer vara ense om att just en långfristig, stabil ekonomisk tillväxt är enda sättet att ta Europa ur den nuvarande skuldkrisen.

Fast till en sådan strategi finns inget konkret program. Europas politiker verkar hoppas på att tidens gång ska lösa våra problem, ovilliga att erkänna att just hoppet i stället för till handling brukar leda till sövande overksamhet som i detta fall bara kommer att förvärra krisen.

Men är en sådan exportdriven ekonomisk tillväxt över huvud taget möjlig? I en del av Europa där inte mycket mer än just skulder produceras? Skulle hjälpklassen klara uppgiften också om man verkligen ville?

Den mediterrana ekonomin avviker radikalt från vad vi är vana vid i en export­orienterad ekonomi av tysk-svensk typ. Dessutom är det sannolikt omöjligt att bygga om den till den ”germanska” modellen. Den mediterrana finns i bland annat Grekland, Portugal, Spanien, stora delar av Italien och Turkiet, dessutom i det Kroatien där jag bor, och just Titos Jugoslavien kan i efterhand exemplariskt illustrera hur den fungerar (eller inte fungerar).

Ty i detta Sydeuropa lever man, som redan i Jugoslavien, av tre inkomstkällor: av egna gästarbetare i det industrialiserade Europa, av turism och av krediter som sällan eller aldrig betalas tillbaka.

Det kalla kriget gjorde det möjligt för den alliansfrie Tito att spela ut ryssar mot amerikaner och tvärtom. Av både fick han så vad han ville och mer därtill. Till och med vägen upp till min lilla bergsby i Istrien asfalterades någon gång på sjuttiotalet: för detta sänder min hustru fortfarande Tito en tacksamhetens tanke fast jag menar att den snarare bör gå till amerikanska skattebetalare och Washington som inte sade ett knyst fast man aldrig såg röken av sina utlånade pengar.

Att låta folk komma och gå som de ville, vare sig de nu var egna medborgare eller turister, var naturligtvis en politisk risk i en stat som ändå var en diktatur. Men ekvationen gick ihop. Inkomster från turism och gästarbetarnas transfereringar gav Titos diktatur en stabilitet som hans säkerhetspolis inte hade kunnat garantera. Denna framgångsrika ekonomiska ”modell” förlängde den jugoslaviska statens överlevnad och bidrog så till inbördeskrig i stället för en fredlig övergång till demokrati.

Men inte bara Jugoslavien utan även Grekland, Albanien, Turkiet, Spanien och Portugal var för inte så länge sedan diktaturer. Nu finns inga längre kvar i Sydeuropa, men den ekonomiska modellen har överlevt; gästarbetare, turism och utländska lån – inte export – är fortfarande vad man lever på. Och Titos sluga basarmentalitet har ersatts (och vida överträffats) av det jättelika flöde av billiga eurokrediter som avreglerade marknader och medlemskap i eurozonen försett Sydeuropa med.

Dessa inkomstkällor utgör det mediterrana samhällets ryggrad. Samtidigt har de något både passivt och kolonialt över sig genom att ytterst vara beroende av andras beslut och handlingar som man vackert har att anpassa sig till. En egen exportindustri, innovationer och entreprenörskap är sällan efterfrågade. I stället för att försöka skapa mer av autonom tillväxt lever man på andras, lånar nya pengar och väntar på turister.

Men ingen eller låg tillväxt betyder ingen återbetalning av skulder. Kanske fanns inte ens avsikten att betala tillbaka annat än som ett till intet förpliktande löfte: stater som Grekland och Portugal har varit bankrutta fem gånger sedan 1800, Spanien hela sju gånger. Vad som kan se ut som ett mönster kallar den elake tradition. Kan man förebrå långivarna i norr något så är det därför deras arrogans: vad greker och andra sydeuropéer har för sig uppfattades som helt oviktigt, som flugsmuts i marginalen.

Detta har dock visat sig vara en fatal felbedöming. Åtminstone i Berlin borde man ha läst sin Goethe och påmint sig om att Djävulen finns i just detaljerna. Och de utlånade pengarna lär vara försvunna för gott. Till sist återstår väl ingenting annat än att låta inflationen ta hand om både Europas och Amerikas skuldberg: en galopperande inflation där ingen av oss kommer att sitta säker i sadeln.