Signerat – Johannes Åman.
De största djurvännerna behöver inte vara människovänner. Militanta djurrättsaktivisterna beter sig inte sällan som om deras sak var så helig att övergrepp mot människor var rättfärdiga.
Men om man bortser från de ideologiskt förblindade och håller sig till den allmänna trenden av ökat intresse för djurens väl så är utvecklingen positiv. Människa och djur är inte motpoler.
Snarare finns ett positivt samband. Där hundar i förbifarten ges en spark är ofta också tröskeln för våld mot människor lägre. Omvänt är det vår förmåga till medkänsla som får oss att bry oss om såväl människors som djurs lidanden.
På måndagen överlämnades ett förslag till en ny djurskyddslag till landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Syftet är att förenkla och modernisera den gällande lagstiftningen snarare än att förändra skyddsnivån.
Ett område där det uppstår konflikter mellan vår medkänsla med djur och människor är forskningen. I en debattartikel i söndags (SvD 27/11) hävdade två professorer och ordföranden för Reumatikerförbundet att djurskyddet har blivit ett hinder. Forskningsprojekt har fått läggas ned och det har gått ut över sjuka människor.
Det är möjligt att reglerna blivit för krångliga och tillämpningen för dogmatisk. Men när de tre artikelförfattarna jämför laboratoriemössen med vilda möss som människor utan moraliska betänkligheter har ihjäl missar de en viktig aspekt av djurskyddet: Med makt följer ansvar.
Djurskyddsutredaren Eva Eriksson skriver att ”ansvaret för djurens välbefinnande följer av att människan har tagit dem i sin vård och styr deras liv och livsbetingelser”. Det är en god moralisk utgångspunkt. Ansvaret i förhållande till vilda djur blir mer begränsat.
Djurskydd handlar inte bara om djurs lidanden utan i minst lika hög grad om oss själva, om vad vi är och vill vara. När vi har ansvar ska vi inte missbruka det. Kan vi undvika att tillfoga andra onödigt lidande så bör vi göra det.
Djurskydd är delvis en fråga om att värna det vi anser värdefullt i vår egen mänskliga kultur.