Signerat – Johannes Åman.
Socialdemokraternas stöd på 25,1 procent i dagens DN/Synovate är ett historiskt lågvattenmärke.
Den senaste månadens ras på tre procentenheter är inte statistiskt säkerställt. Men den samlade bilden är tydlig nog. Alliansens försprång framför den rödgröna oppositionen ökar med 5,5 procentenheter till hela 11,6 procentenheter.
Det har svängt förr. För tre år sedan var de rödgrönas övertag ännu större. Ändå lyckades regeringspartierna hämta upp försprånget och bli största blocket i valet 2010.
Men den här krisen har annan karaktär eftersom det inte är en kontroversiell politik som får väljare att överge Socialdemokraterna. Det är tomrummet, frånvaron av politik och frånvaron av ledarskap som får tidigare sympatisörer att fly.
Få kan i dag svara på vad Socialdemokraterna står för. Desto fler har märkt att det Håkan Juholt säger inte går att lita på. Just i ögonblicket orden yttras kan de låta slagkraftiga. Men när det gång på gång visar sig att de saknar täckning sprider sig osäkerheten.
Som alltid när en politiker drabbas av ett förtroenderas har medierna en roll. Den som redan gjort bort sig blir extra påpassad. En förväntan om att det finns mer att gräva fram och att det snart kan bli ny dramatik aktiverar den journalistiska jaktinstinkten.
Det märkliga i detta drama är Juholts reaktion på drevet: Han verkar inte ha lärt sig någonting av sina misstag. Samma mönster upprepas gång på gång. Först en klatschig retorisk figur från Juholt och sedan dementier från dem som vet att det han sagt inte stämmer.
Krisen är partiets eftersom det i dag driver som ett roderlöst fartyg. Men det som gör krisen akut är att Socialdemokraterna har en ledare som inte bara väljarna utan uppenbarligen också många inom partiet inte längre vågar lita på.
Detta är inte längre en klassisk politisk affär som handlar om pengar och moral. Själva ledarskapet har havererat.