Signerat – Johannes Åman.
Det går att vinna styrka ur nederlag och förnedring. Bill Clinton kom att kallas ”the comeback kid”. Trots att hans primärvalskampanj inför presidentvalet 1992 höll på att drunkna i mediestormen om hans privatliv och sexualmoral kom han igen och stod till sist som segrare. Sensmoralen blev: Folk älskar en fighter.
En fighter krävdes också för att politiskt överleva en storm av den styrka som drabbade Håkan Juholt. Många hade i ett så svårt läge valt att kasta in handduken. Men inte Juholt. Han var mer stridslysten än någonsin i riksdagens partiledardebatt. Inför det avgörande mötet med verkställande utskottet var han tydlig: Han var inte den som frivilligt skulle kliva åt sidan.
I Synovates väljarbarometer för oktober rasar stödet för Socialdemokraterna från 34 till 28 procent. En fighter behöver inte hänga läpp för sådant. Tvärtom. Ju mörkare läget ser ut desto större blir kontrasten när vändningen kommer. Ännu är det långt till nästa val.
Rent mediedramaturgiskt rymmer Juholts katastrofmånad fröet till en mothistoria om återkomst i triumf. Men att något skulle kunna bli en god historia räcker inte. Det måste finnas en grund för den i vad politikern själv åstadkommer – eller åtminstone i andra faktiska förändringar.
Moderna väljare är ombytliga och brukar med tiden tröttna på den sittande regeringen. Om läget inom det socialdemokratiska partiet stabiliseras och den mediala uppmärksamheten inför nästa val riktas mot regeringens problem och tillkortakommanden är ett maktskifte inte alls omöjligt.
Det allvarliga för Juholt är att han genom egna misstag på bara ett halvår slarvat bort stora delar av sitt förtroendekapital. Och inte ens som nytillträdd hade han något starkt och tydligt förändringsmandat från sitt parti.
Nu sitter han kvar på nåder och har som försvarsinstinkt satsat allt på sin bästa gren: att prata sig igenom det socialdemokratiska Sverige.
Ord hör till politikens allra viktigaste redskap. Men som svar på en kris som inte minst beror på organisatorisk oreda och sakpolitisk inkonsekvens bådar Juholts reaktion inte gott.