Signerat

DO: Från handskakning till abort

Kan man vara abortmotståndare och barnmorska? Frågan ligger just nu på DO:s bord.

Då och då detonerar nyheter om enskilda lärare eller tjänstemän som på ett eller annat sätt avslöjats som främlingsfientliga. Den fråga som brukar ställas är om man kan arbeta som till exempel högstadielärare eller handläggare på Migrationsverket och sympatisera med SD eller någon annan rörelse ännu längre högerut.

Vår uppfattning här på ledarredaktionen brukar vara: visst kan man det. Man kan ha vilka åsikter som helst, vilken människosyn som helst och rösta på vilket parti man vill. Så länge det inte märks i jobbet.

En lärare som i klassrummet torgför uppfattningen att Förintelsen nog inte ägt rum är förstås stenrökt. Precis som en handläggare som avslår väldigt många fler asylärenden än sina kolleger utifrån en tveksam juridisk grund. Eller som på något annat sätt får personen i mottagarstolen att känna sig mer obekväm och utsatt än som ”naturligt” följer av situationen.

Det avgörande är alltså hur arbetsuppgiften ser ut och hur man sköter den. Inte vilka tankar som snurrar innerst inne i hjärnans skrymslen. Hur mycket andra än kan tänkas ogilla dem.

En fråga som nu, efter en anmälan till DO, blivit aktuell är i vilken mån man kan vara abortmotståndare och barnmorska. Och även här måste svaret vara: visst kan man det. Om det inte märks i jobbet. Men frågan är om det inte, sett till arbetets karaktär, finns en inbyggd motsättning här?

Ellinor Grimmark blev färdig barnmorska i januari i år. Hon har en anställning som sjuksköterska vid Höglandssjukhuset i Eksjö i botten.

Under barnmorskestudierna praktiserade hon vid kvinnokliniken på samma sjukhus och planer för fortsätt tjänstgöring började skisseras. Strax före sommaren skickade Ellinor Grimmark ett mejl till chefen för förlossningen där hon klargjorde att hon på grund av sin tro inte kunde utföra aborter.

I ett svarsmejl, som är bifogat anmälan, fick hon till svar att kliniken är alldeles för liten för att skapa undantag för ”vilka arbetsuppgifter vi kan/vill utföra”. Och att alla barnmorskor på kvinnokliniken därför måste vara beredda att möta kvinnor i olika abortsituationer.

Ellinor Grimmark skrev i ett förtydligande att hon ”inte har problem med att möta en kvinna som ska eller har gjort en abort (jag har vänner som gjort aborter, jag är fortfarande deras vän)”.

Men svaret från kliniken var fortfarande: Tack, men nej tack.

När jag frågar Ellinor Grimmark vad hon menar med ”har” respektive ”ska” berättar hon att hon självklart tar hand om en kvinna som kommer blödande efter en abort. Men också att hon inte kan tänka sig att förbereda en kvinna för en kirurgisk abort, där det alltså är läkaren som utför aborten medan barnmorskans roll egentligen inte är någon annan än inför vilken annan operation som helst.

Att hantera de läkemedel som används för medicinska aborter är heller inget som Grimmark ser som förenligt med sin tro. Att sätta in kopparspiraler går också bort. I nuläget kan hon inte heller tänka sig att administrera så kallade dagen-efter-piller.

Enligt Ellinor Grimmark är det hennes åsikter som diskvalificerat henne då ingen av dessa för henne otänkbara arbetsmoment utförs på förlossningen.

Ännu mer säker på sin sak har hon blivit då hon, trots bristsituationen och sin stora flexibilitet när det gäller arbetstider, nekades jobb vid den större förlossningsenheten vid Jönköpingssjukhuset Ryhov.

I vilken mån det verkligen är åsikten eller arbetet som är problemet vet inte jag. Men om det skulle vara korrekt att det är uppfattningen som arbetsgivaren reagerat på – och inte förmågan att fullgöra alla de uppgifter som följer av tjänsten – så är det ändå en fundering som dröjer sig kvar. Om en arbetssökande aldrig kommer att hamna i en situation med aborterade kvinnor – varför är det då så viktigt att redovisa sin syn på ingreppet? En invärtesmedicinare använder näppeligen en anställningsintervju till att berätta att hon inte kan tänka sig att operera blindtarmar, dra ut tänder eller rensa avlopp.

Och hur skulle man tolka en situation där en arbetssökande lärare börjar med att säga: Bara så ni vet är jag SD-are. I det som formellt ter sig som en faktauppgift kan man också tolka in ett underförstått krav på att arbetsgivaren i något läge kan komma att behöva ta hänsyn till detta.

Jag gissar att det nya DO, som bland annat består av det gamla JämO, vrider sig i plågor inför Ellinor Grimmarks ansökan. Och jag gissar att man därför kommer att göra allt man kan för att slippa driva hennes ärende. Jag försvarar den svenska abortlagstiftningen intill minsta kommatecken men ogillar hur vissa åsikter brännmärks i Sverige.

Om DO menar allvar med sina diskrimineringsambitioner, och inte bara driver politiskt korrekta fall där exempelvis arbetssökande män vägrar skaka hand med kvinnliga chefer, så borde myndigheten våga ta tag i också ett – med svenska mått mätt – politiskt inkorrekt ärende som Ellinor Grimmarks.