Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Dom över död man

”Call girl” hade kunnat ge upphov till viktiga diskussioner om makt och hyckleri. Nu hamnar fokus i stället på filmens Palmebild. Det kanske gör den mer lönsam men får hela projektet att kännas cyniskt.

I kväll, fredag, är det premiär på en av årets mest omdiskuterade svenska spelfilmer, Michael Marcimains ”Call girl”. Att filmen skulle bli kontroversiell stod klart långt innan någon utomstående sett en enda ruta; den handlar om den så kallade bordellhärvan på 1970-talet, då flera samhällstoppar stod anklagade för att ha utnyttjat prostituerade, bland annat minderåriga flickor.

Filmens nutid utspelas när dåtidens män mötte framtidens värderingar. Makt, sex och verklighet. Klart att det skulle bli ett visst liv.

”Call girl” hade kunnat ge upphov till många intressanta principdiskussioner, och det kanske den också gör. Inte minst är filmen en väckarklocka för dem som hävdar att politiken var bättre förr, före ”medialisering”, personfixering och internetifiering. Det är fascinerande att, om än i fiktionens form, återuppleva den tid då poliser, politiker, jurister och journalister levde i en halvvärld av lyckta dörrar, hemliga handslag och manlig lojalitet.

Ska jag alltså åtalas och dömas av mina egna kunder? undrar vid ett tillfälle filmens bordellmamma (Pernilla August) och svaret är delvis ja. Inte nog med det; samhällseliten gjorde sitt bästa för att torskarnas identitet skulle hemlighållas medan de prostituerade namngavs.

En annan intressant aspekt är hur framtidens ”Call girl” kommer att se ut. När någon om 40 år gör en film om dagens politiska Sverige, vilka missförhållanden kommer då att stå uppenbara som inte syns på grund av samtidens fartblindhet?

Filmskaparna har tidigt gjort klart att just den här typen av diskussioner var deras syfte. De ville prata klass- och könsförtryck, undersöka hyckleri och dubbelmoral. Budskapet, att politiker pratar jämställdhet på dagen och köper kvinnor på natten, hamras in med pansarnäve.

Ändå har debatten veckan före filmpremiären handlat om något annat: den dåvarande socialdemokratiske statsministern Olof Palme.

”Call girl” har sin upptakt veckan före valet 1976. Socialdemokraternas partiledare intervjuas i en tv-show. Den andra gästen är en kvinnlig Hollywoodstjärna, som berättar om sin beundran för svensken och hans kamp för just jämställdhet.

”Politik är att vilja”, säger statsministern, för säkerhets skull två gånger i olika varianter, innan han förlorar valet och berättar att han ska åka hem och äta pyttipanna. Allt detta är direkt överförbart på Olof Palme. Naturligtvis är det ingen slump. Det hade kunnat vara en fiktionens roliga bugning mot verkligheten – om inte samme politiker i filmen utan omsvep anklagas för att köpa sex av en 14-årig flicka.

När regissören Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten uttalat sig om huvudpersonens likhet med Palme har de konsekvent intagit en mycket passiv roll. De betonar konstnärens frihet, säger att de inte gjort en dokumentär utan en spelfilm och att de inte kan styra över hur publiken tolkar deras verk.

Men det går inte att bortse från att de själva, högst medvetet och med tydliga markörer, styr publiken i en viss riktning.

Producenterna bakom ”Call girl” tar ställning i en mycket allvarlig skuldfråga och anklagar en död person för ett mycket allvarligt brott, samtidigt som de förnekar det. De hade kunnat löpa linan ut och ta diskussionen – eller avstå helt och klä personerna i fiktionens gestalt. Det är för övrigt så de hanterar filmens oppositionsledare, en rollfigur som är så vagt tecknad att han både skulle kunna identifieras och stå som rent fiktiv symbol.

Nu, med filmens Palmebild, blir det ett mellanting som lyckas vara samtidigt provocerande och fegt.

Om det verkligen bara var principerna – den unkna kvinnosynen, samhällets hyckleri, maktaspekten – som filmskaparna var ute efter är det märkligt att de använder en så lättidentifierad rollfigur. Självklart kommer då den huvudsakliga diskussionen, i vår personcentrerade medietid, att handla om just honom. Självklart kommer det att ge extra uppmärksamhet åt filmen.

Det är med andra ord lätt att tro att producenternas motiv till sin explicita Palmebild är spekulation. Det ger bitter eftersmak åt ”Call girl”.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.