Måndagens domslut i fallet med den fildelande Linköpingsbon gav polis och åklagare utökade möjligheter att jaga pirater. Villkorligt och fyrtio dagsböter blev det, en straffsats som berikar ordningsmaktens arsenal med husrannsakan och rätten att begära ut uppgifter om misstänkta fildelare från internetleverantörerna.
Så, ordningsmakten har numer rätt att beslagta hårddiskar. Men vad hjälper det när ingen tycks veta vad man ska göra med dem?
I Linköpingsfallet kritiserades förundersökningen för att vara undermålig. Rätteligen så: tidsangivelser hade inte kontrollerats, ip-adresser av olika typ blandats ihop. Polisen tog aldrig routern i beslag, odaterade skärmdumpar användes som bevismaterial.
"Jag hade läst om de tidigare domarna och började fundera över hur de här människorna kunde bli dömda över huvud taget." Så sade IT-säkerhetsexperten André Rickardsson, som specialgranskat Linköpingsfallet, i en intervju i Computer Sweden från början av året.
Vilka blir då de praktiska konsekvenserna av Linköpingsdomen? En kvalificerad gissning är att polisen inte kommer att göra husrannsakan hos varje knalle med en uppkoppling och syndiga tankar, bara för att möjligheten finns.
Domen är endast tillämplig på piratverksamhet med direct connect-teknik. Om knallen fildelar på annat sätt, exempelvis med bittorrent, delar han tämligen säkert. Ingen svensk bittorrentbrukare har hittills kommit i klammeri med rättvisan.
Måhända gör Linköpingsdomen att fler delare går över till mer anonymiserade fildelningstekniker. Men mer djupgående än så lär inte beteendeförändringen bli. På detta område kommer teknikutvecklingen alltid att föregå juridiken.
Men vad viktigare är: ordningsmakten inte kommer att tycka sig ha vare sig tid eller råd att ägna sig åt att "jaga en hel ungdomsgeneration", som uttrycket lyder. För att citera Britt-Louise Wiklund, åklagare i Linköpingsmålet: "Att tro att man kan lösa problemen med fildelning i en domstol, det är inte realistiskt. Det måste finnas andra vägar att gå."