Det sägs att ”pophögern” för en besvärlig tillvaro. Men det fanns en tid då anglofila musik- och subkulturintresserade högermänniskor verkligen hade det tungt – åren kring 1980. Det var då som alla brittiska artister tog politisk ställning, och ställningen var 16–2 till vänstern. Så många artister svarade i alla fall på en fråga i tidningen New Musical Express att de inte skulle rösta på Margaret Thatchers Toryparti i valet 1987.
En av Laboursympatisörerna, Julian Cope från The Teardrop Explodes, sammanfattade tidsandan i sitt svar: ”Man måste vara ’a total wanker’ för att rösta konservativt.”
Det är nog svårt för yngre generationer att förstå hur en brittisk premiärminister kunde skapa så starka känslor långt utanför imperiets gränser som Margaret Thatcher gjorde. För att inse hur kontroversiell hon var krävs en mental tidsresa 30 år bakåt, till en tid då kriget var kallt och storpolitiken enkel. Sverige var ganska bra, Sovjetunionen ganska dåligt och duon Thatcher och USA:s republikanska president Ronald Reagan var fru och herr Satan.
Filmen ”Järnladyn” med Meryl Streep i titelrollen har svensk premiär den 3 februari. Den har fått kritik för att den framställer monstret Thatcher som ”för mänsklig” – än i dag kan hon alltså utan problem få en radikal näve att knytas i ilska.
Det visar inte minst Centerns ordförandekampanj i höstas, då det kom fram att Annie Lööf hade just Järnladyn som en av sina politiska förebilder. I vissa kretsar är det ekvivalent med att erkänna att man mikrar dvärgpudlar. ”Thatcher gjorde sig känd som den hårdföra brittiska högerns främsta representant under 80-talet”, skrev till exempel Lars Ohly i Aftonbladet. ”Det var en politik som trampade på sjuka och arbetslösa och skamlöst gynnade de redan välbeställda.”
Så alla hatade Margaret Thatcher, eller hur? Hon är fortfarande hatad, eller hur? Tja, inte bland de väljare som röstade fram henne i tre val i rad, mellan 1979 och 1990. Och inte bland de 27 procent britter som nyligen i en undersökning utsåg henne till den främsta premiärministern efter kriget – 7 procentenheter före Winston Churchill. Och 27 före David Cameron.
Här är en kort topplista med de låtar som fanns i lurarna hos varje politisk aktivist med självaktning, uppvikta jeans och nyputsade Dr Martens-boots cirka 1985. Se det som en hyllning till den kvinna som inspirerade ett decenniums mest kreativa ilska.
5. ”Ghost town”, The Specials.
Låten, från 1981, blev något av ett startskott för den brittiska popkulturens djupa antagonism mot Järnladyn och allt hon stod för.
4. ”The lodgers (Or she was only a shopkeeper’s daughter)”, The Style Council.
Paul Weller var en av centralgestalterna i Red Wedge, en skara artister som gick samman för att stödja Labourpartiet. Det gick så där, men musiken var bra.
3. ”Margaret on the guilloutine”, Morrissey.
”When will you die, please die”. Ingen kunde anklaga Morrissey för att vara subtil i sitt politiska budskap, allra minst de poliser som förhörde honom för hans uttalade mordplaner mot Margaret Thatcher. Jo, unga vänner, sådan var tidsandan.
2. ”Tramp the dirt down”, Elvis Costello.
Ytterligare en ilsk popsnubbe som ville se premiärministern död, så att han kunde stampa ner jorden på hennes grav.
1. Billy Bragg.
Nej, han är inte en låt. Men väl en artist som är otänkbar utan Margaret Thatchers marknadsrevolution i England. Han lade grunden till sin långa karriär med att spotta eld mot högern med låtar som ”Days like these”, ”Which side are you on” – och inte minst ”Thatcherites”.