För en vecka sedan skrev fyra kristna företrädare på DN Debatt (23/7-10) att det var ett tecken på framsteg att tingsrätten i vintras dömde till fördel för mannen som av religiösa skäl inte tog en kvinna i hand på arbetsplatsen. Artikeln gjorde uppenbart att det offentliga Sverige i fråga om kön, genus och sexism står där man stod i förhållande till rasismen och rasbiologin för sådär en åttio år sen.
Alan Parkers film ”Mississippi brinner” från 1988 börjar i ett rum med två vattenfontäner att dricka ur, en för ”vita” och en för ”svarta”, prydligt märkta med skyltar. Filmen utspelar sig i början på 1960-talet när omvärlden äntligen med kraft agerar mot det rasistiska sättet att leva och tänka. Då hade sydstatarna varit förorättade i ett århundrade, sen nederlaget i inbördeskriget och förlusten av slaveriet.
Borde man inte i stället ha respekterat sydstaternas kultur och uppdelning av människor efter tydliga kategorier? Om tradition inte räckte som rättighetsgrund var ju slavhanteringen reglerad i Bibeln. På diplomatisk väg kunde man ha fördömt vissa bestraffningar och påpekat att lynchningarna var förfärliga; de saknade dessutom stöd i Bibeln, hade inget med kristendom att göra.
Men det andra: de olika grupperna behövde ju varandra, i olika funktioner. Huruvida de ville sitta i samma restaurang eller ha kroppskontakt måste de få avgöra själva. Hade inte motståndet mot sydstatarnas levnadssätt ett drag av sjukdom, grundad i rädsla för det annorlunda?
I sin bok ”Resa i Sharialand” (Leopard förlag, 2010) dokumenterar journalisten Tina Thunander kvinnornas situation i Saudiarabien. Ett superrikt land där utbildning och vård är gratis men kvinnor är omyndiga och samhället totalsegregerat utifrån kön. En död människas diktat, Muhammeds, styr landet. Och när de högt lärde konsulterar skriften finner de att kvinnan och mannen ska hållas åtskilda och att kvinnan ska täcka hela sig samt passar bäst hemma.
Rasismen – det vill säga synen att fysiologiskt distinkta människosorter har olika värde eller uppgifter och ska separeras – har blivit oacceptabel. Till och med de som ser religionsfriheten som den viktigaste mänskliga rättigheten drar gränsen vid rasism, också när det kränker rasistens religionstolkning. Sexism – definierad på samma sätt som rasism ovan – går däremot fortfarande bra. Uppdelning efter kön anses mindre allvarlig och mer förhandlingsbar.
Religionsutövning som anbefallde svarta och vita att inte be ihop, på andra sätt särskilde hudfärgerna och talade om olika livsuppgifter och skilda genetiska förutsättningar som gudagivna skulle få det svårt med omvärlden.
Framtiden lär undra vad vi höll på med, såsom vi undrar över skallmätarna och sydstatarna.
Det är emellertid inte alls svårt att leva sig in i hur saudierna och deras meningsfränder tänker när kvinnor måste skyla hela sin kropp, när män och kvinnor inte får vara i samma rum om de inte är släkt, har olika avdelningar och ingångar på restauranger med vägg emellan, går i olika undervisning, får följa professorns föreläsning och sonens examensfirande via tv-skärm i ett annat rum.
Det är bara att tänka på en simhalls omklädningsrum i Sverige. Där finns identiska idéer om avskildhet och att bara bli sedd av samma kön. När arbeten ska utföras skickar simhallen helst en kvinna till damernas och en man till herrarnas. Motsatsen uppfattas inte sällan som besvärande och något man inte borde behöva utstå, åtminstone hos damerna. Det andra könets rum blir lite spännande av att man så sällan ser nakna främlingar av motsatt kön.
Saudiern förklarar sin uppdelning av samhället och kvinnans beslöjning med kroppslig integritet och säkerhetsskäl. Kvinnan är inte säker om hon inte täcker sig helt, mannen kommer att antasta henne. Precis så motiveras enkönade duschrum. Saudiern har bara flyttat nakenheten en nivå. I vanliga kläder är kvinnan naken och måste sätta på sig ytterligare ett lager för att inte vara naken. Men inställningen till denna nakenhet är densamma som här.
I Tina Thunanders berättelse om vissa saudiers uppfattningar om väst känner strandbesökaren igen sin syn på nudister. Nakna människor av olika kön, så promiskuöst! Har ni sex öppet? Så att alla ser?
Det handlar inte om sex, svarar antagligen nudisten, utan om frihet, naturlighet och människogemenskap. Men vad är det för fel på er som måste visa upp er nakna så där? framhärdar den kyskt baddräktsklädda.
Vid nästa steg i Saudiabsurdien upphör likheten nästan helt, att kvinnan är omyndig och andra klassens medborgare. Men den hierarkin vore omöjlig utan den mentala och faktiska könssegregeringen. Och Sverige borde besinna att enkönade omklädningsrum kommer ur och befrämjar särartstänkandet, som är förutsättningen för hemmafruidealet.
Eller som prins Sultan inskärper: ”Människor idag behöver mer tid för att vänja sig vid att se kvinnor i det civila samhället.”