Tillvaron är orättvis. Den som tycker att det tar emot att gå i trappan och väljer hissen försvagas, medan den som redan med lätthet studsar uppför trappan håller sig i god trim. Fenomenet att de redan gynnade blir belönade kallas Matteuseffekten efter Matteusevangeliet: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.”
Även skolan präglas av detta fenomen. Barn som tidigt upptäcker meningen bakom bokstäverna blir med tiden allt snabbare läsare. Och ju lättare det blir att avkoda texten, desto mer kraft blir över för att analysera innehållet.
Barn med lässvårigheter riskerar att aldrig komma in i denna positiva spiral. Läsningen blir med tiden i stället något alltmer obehagligt. Det är därför viktigt att skolan snabbt upptäcker problemen och gör något åt dem. Den som har dyslexi kan till exempel ha stor nytta av en dator med talsyntesprogram.
Den granskning av 21 skolors arbete med dyslexi som Skolinspektionen i går presenterade visar dock att diagnosen dyslexi också kan leda vilse. I nästan två tredjedelar av skolorna var dyslexiutredningarna starkt fokuserade på den enskilda eleven trots att lässvårigheter kan ha att göra med brister i undervisningen. Problemet förläggs till eleven, vilket kan ha bidragit till att nästan hälften av skolorna valde att framför allt ge stödet till eleverna med lässvårigheter utanför klassen.
Förhoppningen är förstås att specialpedagoger ska kunna ge dyslektiker det stöd de behöver. Men nackdelarna överväger. Genom att betona det avvikande i stället för elevens förmåga kan en negativ självbild befästas. Dessutom riskerar undervisningsinnehållet att bli torftigare när eleven skils från sin klass.
Om elever med lässvårigheter i stället ges hjälp i vardagen att ta till sig innehållet i skrivna texter kan de få nästan lika goda förutsättningar som andra elever att nå målen.