Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Dystert påskfacit i våldsamt Irak

Ett år efter Saddam Husseins fall har många irakier fått det bättre. Men samtidigt har våldet slagit rot. Det kommer närmast dagliga rapporter om sprängattentat, om mord och, nu under påskhelgen, också om kidnappningar.

Den tidigare chefen för FN:s vapeninspektörer, Hans Blix, varnar för att situationen i Irak kan urarta i inbördeskrig. Det finns bedömare som pekar på risken för att ockupationsmakten närmar sig en punkt där det folkliga motståndet inte längre är möjligt att hantera.

USA har tappat kontrollen över vissa delar av landet, och allt fler ifrågasätter om ett maktöverlämnande den 1 juli verkligen är realistiskt. Utrikesminister Colin Powell talar också om att den irakiska övergångsregeringen kommer att få inskränkt suveränitet.

Det vore en förlust för alla om Irak föll sönder. Fokus måste därför ligga på återuppbyggnad - i den bästa av världar kunde motsättningarna från det diplomatiska förspelet till kriget begravas och alla krafter inriktas på att förhindra att Irak åter blir ett hot mot freden.

Men uppenbart är att kriget rivit upp ordentliga internationella sår. Det har nästan gått en vallgrav mellan Washington och delar av övriga världen.

Om detta kan man läsa i den av Försvarshögskolan nyligen utgivna antologin "Irakkriget. Perspektiv på politik och krigföring". Här analyseras bland annat Rysslands roll, det irakiska programmet för massförstörelsevapen, krigsstrategier och Bushadministrationens målsättningar.

En tydlig stridsfråga var legaliteten. Var kriget lagligt? Ja, svarade man i Washington och London. Nej, i Berlin och Paris.

Folkrättsprofessor Ove Bring går i sitt bidrag igenom argumenten. En tanke, tydligast framförd av britterna, var att resolution 678 från det tidigare Irakkriget, som auktoriserade våld för att bland annat återställa "fred och säkerhet i området", alltjämt var tillämplig.

Efter det kriget antogs resolution 687 med krav på irakisk nedrustning, krav som Irak inte uppfyllde. När sedan säkerhetsrådet i den numera välkända resolution 1441 hösten 2002 bekräftade att Irak begått en "fundamental kränkning" av nedrustningsförpliktelserna, återupplivades våldsmandatet i resolution 678. Kriget skulle därmed vara lagligt.

Bring ger inte mycket för denna argumentation. Resolution 1441 är tvetydig, den ger inte det klara mandat som britter och amerikaner hävdade. Dessutom, påpekar Bring, led den valda linjen av en inom folkrätten allvarlig brist - "den hade inte stöd av samtliga permanenta medlemmar i säkerhetsrådet."

Att USA skulle agera i självförsvar avfärdas också av Bring. Efter terrordåden 11 september har i och för sig självförsvarsrätten vidgats, vilket inte minst kriget i Afghanistan är ett exempel på. Men innan talibanregimen angreps inledde Washington en intensiv diplomatisk offensiv där bevis och indicier lades fram för att al-Qaida låg bakom attackerna och att dess bas fanns i Afghanistan.

Något liknande skedde inte inför Irakkriget eftersom bevisen lyste med sin frånvaro. "Argumentet om preventivt folkrättsenligt självförsvar faller på bristande bevisning", konstaterar Ove Bring.

Att kriget skulle utgöra en humanitär intervention är en tilltalande tanke. "Om den politiska viljan hade funnits skulle säkerhetsrådet mycket väl ha kunnat lyfta fram tyranni och förföljelse av kurder och shiamuslimer som ett hot mot internationell fred och säkerhet och därmed som en grund för väpnade åtgärder under FN-stadgans kapitel VII", skriver Bring.

Men så skedde inte, och utan rådsmandat blir argumentationen svag. Det hade kunnat gå 1988 "när massakrer mot kurderna i norra Irak nådde upp till nivån brott mot mänskligheten", menar Bring. År 2003 förekom visserligen förtryck och tortyr, men inte i "den nivå av humanitär katastrof" som krävs enligt folkrätten (att humanitära argument hade kunnat ge större politisk legitimitet är en annan sak).

Världen var alltså 25 år för sent ute. Men, det är lätt att glömma, 1988 pågick ännu det kalla kriget. Då var säkerhetsrådet i det närmaste konstant förlamat, då kunde tyranner med få undantag känna sig lugna bakom den egna gränsen.

Och få kan väl påstå att det var bättre förr. Det är bland annat därför som det finns skäl att känna viss oro över USA:s agerande. Att den enda supermakten arbetar med "koalitioner av villiga", att den tror på preventiva angrepp och tilllämpar "multilateralism à la carte" kan i värsta fall försvåra framtida insatser. Om det internationella systemet slås i kras, hur ska då framtida hot mot freden kunna hanteras?

"Irakkonflikten har skapat kris i den transatlantiska relationen", konstaterar professor Bo Huldt i sitt bidrag till antologin. Hans slutsats är dock optimistisk.

Kriget har, hoppas Huldt, "fått oss att fokusera på vad både Europa och USA, tillsammans och var för sig, realistiskt och engagerat, kan åstadkomma med olika krishanteringsinstrument: de militära som ibland är oundgängliga, de diplomatiska som alltid är nödvändiga".

"Irak innebär inte en skilsmässa mellan Europa och USA", betonar han.

Nej, än så länge finns åtskilligt mer som förenar än som skiljer över Atlanten. Ifall det blir ett skifte i Vita huset efter presidentvalet i november finns därtill möjligheten att banden stärks.

Det kan behövas om världsordningen ska överleva - och, kan man tillägga, om Irak ska ha en chans att komma ur sin destruktiva spiral.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.