Signerat – Annika Ström Melin.
Samtidigt som demonstranterna på Frihetstorget i Kairo i går fortsatte att kräva demokrati samlades EU:s utrikesministrar i Bryssel.
Det var på tiden.
Förhandlingar pågick hela dagen och det är i skrivande stund oklart om de lyckades enas om ett gemensamt uttalande. Förhoppningsvis skärper Bryssel tonen mot Mubaraks regim.
Men varför har Europa reagerat så splittrat och svagt? För den som tror på behovet av en tydligare och mer samordnad europeisk röst i världen har den senaste veckan varit en besvikelse.
Det är inte bara Sveriges utrikesminister som har varit ovanligt nedtonad.
Först efter fyra dagars växande demonstrationer i Kairo reagerade Bryssel. I fredags förra veckan manade unionens utrikesföreträdare Catherine Ashton ”alla parter” att undvika våldsanvändning – men förklarade också att kraven på demokrati är ”legitima”.
Men i lördags tog Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy till orda. Hans uttalande genomsyrades framför allt av oro och vånda över händelseutvecklingen.
Van Rompuy antydde dessutom viss förståelse för den egyptiske presidenten. Hans uttalande avslutades med att han säger sig ”hoppas” att Mubaraks löften om ”öppenhet” ska bli verklighet.
EU:s utrikesminister och president har alltså reagerat sent och delvis motstridigt. Och de europeiska stormakterna har än en gång visat att de inte orkar vänta på övriga medlemsländer.
Redan i lördags gjorde Frankrike, Tyskland och Storbritannien gemensam sak. De ”erkände” president Mubaraks viktiga roll i Mellanöstern men underströk behovet av ”en övergångsprocess” och fria val.
Europa drar åt olika håll och våndas. Och visst finns det skäl att med oro fundera över möjliga konsekvenser av det som sker.
Men när folk som lever under förtryck går ut på gatorna och kräver yttrandefrihet och frihet borde de kunna räkna med Bryssels fulla stöd.