Den liggande kvinnan omsvärmas av soldater med långa batonger. De stampar på hennes huvud, släpar henne i håret, sliter upp hennes kläder, slår henne och avslutar med att trampa henne i bröstet.

Bilderna från Tahrirtorget i Kairo fortsätter att förskräcka. Den ovan nämnda filmen har satt fokus på hur kvinnliga aktivister behandlas av makten. Trots revolutionen och trots veckans manifestation där tusentals kvinnor protesterade mot våldet, finns föga hopp om att kvinnornas situation kommer att förbättras nämnvärt i Egyptens strikta patriarkat.

Militärrådets ursäkt för misshandeln av den halvnakna kvinnan följer ett tragiskt mönster. Säkerhetsstyrkor använder ständigt övervåld, vilket följs av en ursäkt, vilken följs av ännu värre militära våldshandlingar.

Egypten är fortfarande i ett tillstånd av kaos. Det politiska våldet verkar nu urarta och mer ta gestalt av anarki. Kritik har också höjts mot demonstranterna kring Tahrirtorget; flera vittnesmål gör gällande att de nu innehåller element som är mer intresserade av att slåss än av landets demokratiska framtid.

När det styrande militärrådet skyller gatustriderna på ”kontrarevolutionära krafter” klingar det dock falskt, eftersom den största kontrarevolutionära kraften är generalerna själva. Om man bara har en hammare i verktygslådan ser alla problem ut som en spik. För en soldat är det lätt att alla problem tar formen av en måltavla. Den senaste veckans våld från de styrande har saknat alla proportioner.

Det bästa för Egypten vore om militärrådet lämnade över makten så snabbt som möjligt. För omvärlden gäller att skärpa kraven på respekt för valresultatet och ett snabbt införande av ett civilt styre. Så länge det råder tvivel på att militären frivilligt kommer att lämna regeringsbyggnaderna och gå tillbaka till sina förläggningar riskerar våldet att eskalera.

Få trodde att Egyptens övergång till demokrati skulle gå friktionsfritt, och även när militärerna försvinner kommer landet att stå inför svåra utmaningar. Men är det något som den arabiska våren visat är det att människorna föredrar ett demokratiskt kaos framför någon annans påtvingade ordning.