En stundtals hård debatt fördes om privat barnomsorg. På Saf-kongressen gick Palme till attack mot dem som ville utmana det offentliga monopolet inom välfärdssektorn. ”Det är en ofantlig skillnad mellan barn och sopsäckar”, sade statsministern och åberopade erfarenheter från företagsdrivna daghem i USA. En del av dessa hade dålig kvalitet och avfärdades som ”Kentucky Fried Children”.
I centrum för angreppen från ledande socialdemokrater stod den nystartade förskolan Pysslingen – samma företag som Thomas Bodström (S) år 2009 sitter i styrelsen för. Den ideologiska motviljan mot privata dagis var så stark att Socialdemokraterna drev fram den så kallade lex Pysslingen, som förbjöd statsbidrag till daghem med vinstsyfte. Lagen revs senare upp av den borgerliga Bildtregeringen.
I dag, 25 år senare, finns skäl att undra om Socialdemokraterna lärt något av 80-talsdebatten kring Pysslingen. Hätskheten i argumentationen är inte lika påtaglig. Men inför den stundande S-kongressen finns fortfarande ett ”isberg av doktriner” – för att låna Kjell-Olof Feldts uttryck – som inte smält.
Kritiken mot Bodströms engagemang i Pysslingen bottnar i dessa övervintrade antipatier. Allt som andas vinst och inte drivs kommunalt framställs på nytt som suspekt och främmande för en svensk modell.
Då som nu bortser kritikerna från vilken avgörande roll enskilda välfärdsalternativ spelat genom historien. Som DN:s tidigare chefredaktör Anders Johnson visar i boken ”Samhällets stöttepelare” har de offentliga välfärdsinstitutionerna i Sverige fortlöpande utvecklats med privata initiativ som förebild.
Förskolan är bara ett av många exempel. Pionjärerna inom den svenska barnomsorgen var Ellen och Maria Moberg, som 1899 startade en kindergarten i sitt hem i Norrköping. Några år senare öppnade de den första verksamheten i landet för arbetarklassens barn. Systrarna Moberg bildade också Fröbelinstitutet.
En annan nydanare var HSB:s grundare Sven Wallander. Med inspiration från Wien etablerade han barnstugor och senare Socialpedagogiska seminariet, där Alva Myrdal var rektor. För att finansiera lekstugorna skänkte hans sina personliga patentintäkter från HSB:s sopnedkast, som han själv uppfunnit.
En tredje banbrytare var KFUK:s pedagogiska institut. Det bildades av Sveriges första kvinnliga doktor i barnpsykologi Carin Ulin.
När de offentliga välfärdsmonopolen växte fram under efterkrigstiden, med hjälp av statliga subventioner, ersatte de en flora av verksamheter som blommat under decennier. Kommunernas daghem växte vidare på något som redan fanns. Deras roll var att göra verksamheten tillgänglig för flertalet.
Men att döma av den pågående vinstdebatten är denna historia praktiskt taget okänd. Välfärdstjänster framställs som en kommunal uppfinning från vilken privata företag bara vill dränera pengar. Knappt något sägs om den unika roll som enskilda aktörer spelat i utvecklingen.
De som angriper Pysslingen och liknande företag missar att bolaget ingår i en lång tradition av privata experiment och initiativ. På 1980-talet var Pysslingens idé ganska unik. Man strävade efter att höja andelen utbildade förskollärare, samtidigt som föreståndaren fick ett större ansvar och personalen gavs löpande fortbildning. Pengar sparades på lokaler och administration. Målet var att ha fem procents lägre utgifter än kommunen.
Pysslingen blev en succé, både ekonomiskt och innehållsmässigt. Mängder av kommunala daghem inspirerades att bli bättre och mer kostnadsmedvetna. Men om Socialdemokraterna fått som de velat hade företaget inte funnits i dag.
Nu väcker ledande socialdemokrater med Stockholmspolitikern Carin Jämtin i spetsen åter frågan om framtiden för de privata alternativen. Angreppen riktas denna gång mot vinstutdelning, men i förlängningen äventyras möjligheten att över huvud taget få starta företag inom vård, skola och omsorg. Det har mer fundamentala verkningar än frågan om utdelning.
Ytterst handlar det om experimentens vara eller icke vara inom välfärden. Om S-kongressen sätter stopp för vinstutdelning, då stänger ombuden också möjligheten för åtskilliga privata entreprenörer att testa nya banbrytande idéer, som kan förändra hela sektorn till det bättre. Den som tar risker måste ha chansen att göra vinster.
Diskussionen reser också frågan om rätten för föräldrar att själva få välja. Valfriheten inom skolan och vården förutsätter nämligen att staten tillåter en rad olika organisationsformer och sätt att bedriva verksamhet på. Alternativet är att åter stå med mössan i hand inför en myndighetsvägg.
I ett vidare perspektiv rör debatten framtiden för den svenska ekonomin. Utbildning och vård är två av de största och mest växande branscherna internationellt. Ska svenska politiker förhindra entreprenörskap på detta område? I förlängningen raseras då möjligheterna att bygga upp nya världsledande storföretag och skapa framtida exportinkomster.
Thomas Bodström har många goda skäl för sitt engagemang i Pysslingen – och för bolagets rätt till utdelning. Det bästa argumentet är att jämföra dagens Sverige med den verklighet som rådde på monopoltiden.
Carin Jämtin får säga vad hon vill, men 1984 års Sverige är ingen modell för framtiden.