Kommunismen dog inte med murens fall, den var redan död. Det var bara dess förstelnade regimer som slutligen krackelerade och sprack; de fossila lämningarna efter vad som trots allt en gång hade varit en levande ideologi med förmågan att mobilisera miljoner människor för revolution till en annan och bättre värld. I november 1989 var förmågan sedan länge borta och människorna som fortsatt levde i fossilens hägn kunde inte föreställa sig en bättre värld än den som redan fanns där – på andra sidan muren.
Än mindre att den världen snart skulle bli deras.
Kommunismen var inte den första ideologin byggd på idén att med ett revolutionärt yxhugg ersätta den existerande världen med en helt annan och bättre. Än mindre den första idén om att en helt annan och bättre värld var möjlig, ja, rent av förväntad. Såväl judendomen som kristendomen är bärare av idéer om en sådan värld, visserligen inte som resultatet av ett mänskligt ingripande utan av ett gudomligt, vilket inte hindrat människor att från tid till annan försöka ta Guds sak i egna händer.
I grova drag kan man säga att försöken har misslyckats. Revolutioner har förvisso ibland lyckats rasera gamla världar, men de nya världar som rest sig ur ruinerna har ganska snart påmint om de gamla igen. Den franska revolutionen följdes av en reaktionär monarki, den ryska av en oligarkisk kleptokrati, den kinesiska av en mandarinstyrd kapitalism. Bortsett från vad dessa revolutioner har kostat i liv och terror har de i viktiga avseenden raserat mer än de byggt upp. Postrevolutionära samhällen är i regel skadade samhällen i behov av långvarig konvalescens, vilket om inte annat blev tydligt efter den 9 november 1989.
Av detta och andra skäl var det nog många med mig som trodde att murens fall inte bara symboliserade slutet för kommunismen som idé utan för varje idé om att med ett revolutionärt yxhugg skapa en helt annan och bättre värld. Dels föreföll den historiska erfarenheten av revolutioner slutgiltigt avskräckande, dels verkade själva idén om ett helt annat samhälle här och nu ha förlorat sitt existensberättigande eller åtminstone sin politiska realism.
Med murens fall, och två år senare Sovjetunionens, fanns inte ens på papperet längre föreställningen om att det kunde finnas ett helt annat system vid sidan av kapitalismen, än mindre ett bättre.
Tiden efter murens fall blev följaktligen den enda vägens tid, en tid när kapitalismen blev så självklar att den knappt ens längre nämndes vid namn, en tid när historien rent av påstods ha nått sitt slut (Francis Fukuyama). Möjligen var en annan värld fortfarande möjlig, men i så fall en värld inom ramen för kapitalismen och på kapitalismens villkor.
Fast som sagt, kapitalism var sällan det ord som användes, snarare då globalisering eller marknadsekonomi eller någon annan svårgripbar term för den enda värld som fortsatt tycktes möjlig.
Det är förvisso sant att demokrati blev den nya tidens oomstridda honnörsord, men det är också sant att demokratin (i sin existerande politiska form, den nationella) inte längre kunde erbjuda visionen av en särskilt mycket annorlunda värld än den som redan var given. Med uttrycket ”den gyllene tvångströjan” satte den amerikanske journalisten Thomas Friedman ord på den segrande uppfattningen att anpassning till den rådande världsordningen (globaliseringen, etc) var den enda möjliga förändring som återstod.
Finns något att beklaga i detta? I den mån idén om att med ett revolutionärt yxhugg frambringa en annan och bättre värld visat sig vara en ohållbar och ren tav farlig idé så bör vi ju rimligen vara tacksamma ju längre erfarenheten och minnet förmår hålla en sådan idé på avstånd.
Om å andra sidan erfarenheten av kommunismens sammanbrott har lett oss till slutsatsen att den enda värld som är möjlig i stort sett är den värld som redan finns, att den kapitalistiska samhällsordning som ”segrade” i det kalla kriget inte bara är den bästa av alla ordningar utan också en ordning som vi inte nämnvärt kan påverka, ja då kanske det finns något att beklaga trots allt.
Tjugo år efter murens fall kan vi i alla händelser konstatera att historien inte tagit slut, att den kapitalistiska globalisering vi nyss tog för given visat sig vara en högst sårbar och inte nödvändigtvis hållbar ordning och att drömmen om en annan och bättre värld varken är uppfylld eller avskaffad.
Vad vi kanske därmed också har lärt oss är att drömmar om en annan och bättre värld hör människan till, och att idén om att vi efter murens fall levde i den bästa (eller varje fall enda möjliga) av världar inte bara var en triumfatorisk och övermodig idé utan också en farlig idé eftersom den tenderade att föda hopplöshet och ressentiment hos dem för vilka den enda möjliga världen inte var den värld de hade hoppats på. Och därmed pånyttfödda drömmar om det revolutionära yxhugget – i sentida fundamentalistiska och terroristiska varianter.
En annan och bättre värld måste därför alltid synas möjlig, och ska demokratin fortsatt ha någon mening måste den inte bara ha förmågan att anpassa oss till världen som den är – utan också förmågan att förändra den.
Det är en av lärdomarna tjugo år efter murens fall.