Den som i veckan gick in på Socialdemokraternas hemsida fick ett oväntat mottagande. I stället för att mötas av ett porträtt på Mona Sahlin hälsar trion Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Mona Sahlin besökaren välkommen.

Att Socialdemokraterna marknadsför andra partiledare i sitt skyltfönster mot väljarna är minst sagt nydanade.

Det framstår som en orimlig tanke att Göran Persson skulle ha använt arbetarrörelsens viktigaste kampanjorgan till att presentera sig själv tillsammans med vänsterledaren Gudrun Schyman eller Miljöpartiets Birger Schlaug. Visst samarbetade Persson med andra partier. Men han såg sig aldrig som ledare för ett rödgrönt block utan som ordförande för Socialdemokratiska partiet, som fram till valet 2006 hade styrt Sverige 88 procent av tiden sedan 1932.
 

Lika otänkbar är idén att Ingvar Carlsson skulle ha låtit sig fotograferas på partiets egna affischer tillsammans med Lars Werner och Per Gahrton. Eller att Olof Palme och Tage Erlander hade framträtt i gemensamma annonser ihop med C H Hermansson, dåtidens Lars Ohly.
 

En av Socialdemokraternas viktigaste uppgifter har ju varit att hålla rent mot kommunismen. I såväl utrikes- som försvarspolitiken var det uteslutet att släppa fram Vänstern till förhandlingsbordet, ­eftersom partiet betraktades som opålitligt i frågor som rörde Sveriges säkerhet.
 

Den inställningen förändrades gradvis under Göran Perssons tid vid makten. Med Mona Sahlin som ledare har alla hämningar släppt. Trots att Lars Ohly varken gjort upp med sitt partis förflutna eller med den grupp kommunister som fort­farande styr Vänstern, talar Sahlin sedan i höstas om en rödgrön regeringskoalition. I den senaste tv-duellen med statsminister Fredrik Reinfeldt återkom Sahlin oftare till det ”rödgröna alternativet” än till den socialdemokratiska visionen.
 

Det måste ha känts egendomligt för den krympande skara som fortfarande betalar medlemsavgift till partiet. Historiskt har Socialdemokraterna varken bundit upp sig mot höger eller väns­ter, och det har funnits goda skäl till det.

Partiet har därmed kunnat lägga beslag på det politiska mittfältet, samtidigt som man bidragit till den borgerliga splittringen genom att växelvis locka Centern och Folkpartiet till samarbete.
 

I det förra valet gick inte denna strategi i lås. Det hade framför allt att göra med att väljarna var trötta på Göran Persson och hans misslyckade politik mot arbetslösheten och sjukskrivningarna. De borgerliga hade dessutom moderniserat sitt program och var mer sammansvetsade än tidigare.
 

Mona Sahlin hade också kunnat reformera sitt partis politik och ena rörelsen mot regeringen. Men i stället drog hon den felaktiga slutsatsen att alliansens samarbetskoncept måste kopieras, trots att Socialdemokraterna har lång och dokumenterad regeringserfarenhet. De har till skillnad från de borgerliga aldrig ifrågasatts som en seriös ledare av landet.
 

Men nu är uppenbarligen partiets självförtroende så svagt att Sahlin inte längre litar på att Socialdemokraterna är starka nog ensamma. Därmed har hon troligen också cementerat Fredrik Reinfeldts allians, som annars hade riskerat att spricka efter valet 2010 med tanke på det låga opinionsstödet för alla borgerliga partier utom Moderaterna.
 

Svenska riksdagsval brukar avgöras av mittenväljarna, och det är tydligt att de inte uppskattar Sahlins rödgröna intimitet. Socialdemokraternas ras i opinionen inleddes flera månader före AMF-haveriet och Wanja Lundby-Wedins flykt från bonusansvar. I såväl Synovates som Sifos barometrar började nedgången samtidigt som Mona Sahlin knöt sitt öde till Lars Ohly och Maria Wetterstrand. Dubbelmoralen och ansvarslösheten kring pensionsavtalen har sedan förstärkt trenden.
 

Planerna på en rödgrön koalition har också undergrävt Socialdemokraternas trovärdighet i ekonomiska frågor. I denna gren var Mona Sahlin svag redan innan hon lierade sig med Lars Ohly.
 

Under rubriken ”Mona” på Socialdemokraternas hemsida finns inte mycket om Sahlins syn på det allvarligaste ekonomiska läget sedan 1930-talet. Den som förväntar sig att få läsa ett linjetal i Barack Obamas anda som ger en historisk bakgrund till krisen och diskuterar möjliga handlingsalternativ blir besviken.
 

Bristen på en trovärdig ekonomisk politik kan förmodligen rättas till före valet 2010. Svårare blir det att dämpa mittenväljarnas oro för vad Mona Sahlins tête-à-tête med Lars Ohly och Maria Wetterstrand betyder för S-politiken.
 

Bilden av den rödgröna trion är också bilden av Ohly som finansminister och Wetterstrand som energiminister. Det är inget grupporträtt att marknadsföra.