För inte så länge sedan var Condoleezza Rice en republikansk fixstjärna. Det fördes en intensiv kampanj för att få henne att försöka bli republikansk presidentkandidat, och i nyhetsprogram efter nyhetsprogram tvingades hon förklara att hon - som aldrig valts till ett politiskt ämbete - inte hade några sådana ambitioner.
Rice ville fortsätta med utrikespolitiken, och när hon efter George W Bushs omval utnämndes till utrikesminister märktes en förändring i USA:s hållning. Washington var inte längre lika konfrontatoriskt.
Rice satte även fokus på Mellanöstern, något som bland andra vicepresident Dick Cheney motsatte sig. Hon lyckades övertyga Bush om att fredsprocessen är central för amerikanska intressen, och det är hon som är huvudarkitekten bakom dagens toppmöte i Annapolis.
Men det är en skadskjuten utrikesminister som är på plats. Rice, som länge undgick att dras med i presidentens opinionsras, har fått se sin popularitet dala.
Hon har missbedömt Ryssland, sägs det. Nordkorea har blivit
nukleärt, och Iran är på väg att bli det. När den aktuella krisen i Paki-stan började eskalera framstod hon som anmärkningsvärt handfallen, inte minst när president Pervez
Musharraf öppet struntade i hennes krav och uppmaningar.
Därför menar många att mötet i Annapolis är en sista möjlighet för Rice att kunna lämna scenen med sitt internationella rykte något så när oanfrätt, något som inte konservativa medlemmar av Bushadministrationen lyckats med.
Mellanöstern blir en chans för henne att få sin historia skriven i positiva ordalag, att framställas som en handlingskraftig och effektiv utrikesminister.
Kanske kan det gå, men nog är hennes val av område att satsa på våghalsigt. Fredsprocessen i Mellanöstern är ju, som någon uttryckt det, "en kyrkogård för många diplomaters karriärer".