På 2000-talet har de flesta svenska politiker omfamnat priderörelsen. När Folkpartiet i veckan lanserade förslag om att stärka rättigheterna för hbt-personer, homo-, bi- och transsexuella, påmindes jag om att det bara är tretton år sedan partiets sidoorganisation Homosexuella liberaler nekades att annonsera i Frisinnad Tidskrift.

Den gången ansåg sig tidningens folkpartistiske redaktör inte behöva motivera refuseringen. Men styrelsens ordförande Jan-Erik Wikström, tidigare kulturminister, dolde inte vad saken gällde. Frisinnad Tidskrift – en tidning som i vanliga fall präglas av tolerans och vidsynthet – var rädd för att stöta sig med sina prenumeranter. ”Det är tillräckligt svårt att driva tidningen som det är i dag”, förklarade Wikström för TT. ”De (det vill säga de homosexuella liberalerna) borde förstå att frågan är känslig. Nu verkar det mest som om de vill provocera genom dessa annonser”, fortsatte han.

”Homosexbråk inom FP” löd rubriken till en DN-artikel 1997 om annonskonflikten. Själva rubriksättningen tjänar också som en påminnelse om hur tidsandan har förändrats på tretton år. I dag skulle knappast någon morgontidning kalla dylik diskriminering för ”homosexbråk”, en nedsättande beskrivning som för tankarna till sexuella handlingar.

Men DN:s språkbruk var ganska typiskt för hur homosexuella brukade omnämnas i offentligheten. Kopplingen till sexuallivet var länge regelmässig, den homosexuelle framställdes som en promiskuös man, oförmögen till en långvarig parrelation. Lesbisk kärlek talades det över huvud taget inte om och hbt-begreppet existerade knappast. I västvärlden har det under efterkrigstiden pågått en kulturell demonisering av hbt-personer. De har setts som psykiskt störda, stundtals benägna till sexuella övergrepp. I Sverige avkriminaliserades sexuella förbindelser mellan vuxna av samma kön 1944, men fram till 1979 fortsatte Socialstyrelsen att klassificera homosexualitet som en sjukdom. Det var tack vare dåvarande generaldirektören Barbro Westerholms personliga engagemang som myndigheten svängde.

Beslutet dämpade utsattheten för många och banade väg för en rad förbättringar. Vi fick partnerskapslagen, förbud mot diskriminering, skydd mot hets i grundlagen och så sent som förra året det könsneutrala äktenskapet. Nu försöker politikerna övertrumfa varandra i hbt-vänlighet. De svenska partiernas trängsel på pridescenen kan tyckas tröttsam, men hellre en sådan tävling i politisk korrekthet än de trakasserier som prideaktivister utsätts för på andra sidan Östersjön i Ryssland, Polen och de baltiska staterna. Toleransen mot hbt-personer är nästan alltid en mätare på hur fritt ett samhälle är. I de länder där homosexuella förföljs är steget till trakasserier av andra grupper inte långt. Det börjar med hets mot en minoritet och fortsätter nästan alltid med hets mot andra.

Det är ingen tillfällighet att de 76 länder som i dag betraktar homosexualitet som ett grovt brott tillhör världens mest ofria. De geografiska avstånden mellan liv och död behöver inte vara stora. Samma personer som dansar fritt i Tel Aviv riskerar att hängas i Teheran. I det teokratiska Iran är manlig homosexualitet belagt med dödsstraff medan kvinnor klarar sig undan med 100 piskrapp. Vid det fjärde återfallet i lesbisk kärlek dödas emellertid också kvinnan. I det populära svenska turistmålet Malaysia finns böter och långa fängelsestraff i straffskalan.I Sydafrika är homofobisk diskriminering förbjuden i konstitutionen – landet var först med detta i världen – men i verkligheten drabbas människor av misshandel, våldtäkt och mord på grund av sin läggning.

Sverige skulle i sin bistånds- och utrikespolitik ännu mer konsekvent kunna pressa de länder som antingen kriminaliserar homosexuella handlingar eller avstår från att skydda medborgare från diskriminering. Det var utmärkt att biståndsminister Gunilla Carlsson i maj gjorde ett skarpt uttalande när två gaypersoner dömdes till 14 års fängelse i Malawi, ett land som fram till nyligen fick svenskt bistånd. Även EU-minister Birgitta Ohlsson har under sin korta tid som statsråd tagit viktiga europeiska initiativ, som påmint om att hbt-rättigheter också är mänskliga rättigheter.

Samtidigt ska vi inte tro att Sverige på trettio år gått från att sjukdomsförklara homosexualitet till att bli en oas av tolerans. Mycket har blivit bättre i politik, debatt och lagstiftning. Men att det ännu inte finns några öppet homosexuella i näringslivets toppskikt eller bland de manliga elitidrottarna säger något om våra återstående problem.
Ingen behöver vara offentlig med sin läggning, men tystnaden i dessa prestationssfärer beror knappast på en normal omsorg om privatlivet. ”Det är svårare att komma ut än att kvala till OS”, sade den tidigare längdhopparen Peter Häggström till Borås Tidning i november förra året.

Intervjun med Häggström, där han för första gången berättade om sin homosexualitet, presenterades stort uppslagen under överskriften ”exklusivt i BT”. Nyheten om den före detta längdhopparen redigerades som ett scoop: efter mycken möda hade tidningen fått någon att tala ut om hur det är att ”vara bög och elitidrottare”. Mer exklusivt än så är inte det svenska toleransklimatet år 2010.