För en återremittering med krav på integritetsskapande åtgärder gör förstås ingenting åt själva grundproblemet. Försvarsminister Sten Tolgfors må utlova aldrig så många lager överrockar, det är samma kropp under i alla fall. Löftena om stärkt skydd för den enskilde i form av en kommission, en ny myndighet och ytterligare ett kontrollorgan rubbar inte det faktum att Sverige går från att avlyssna människor som är misstänkta för ett brott till att avlyssna människor som inte är misstänkta för något brott. Det är där paradigmskiftet ligger. Det är i detta den stora kränkningen av den personliga integriteten ligger.

När Fredrick Federley och Annie Johansson gick upp i talarstolen under gårdagskvällen talade de båda om dilemman, om mångdubbla lojaliteter, men också om att kunna se sig själv i spegeln dagen efter. God morgon, båda två. Vad är det ni ser i spegeln där i dag? Är det en politiker som verkligen slagits för sin övertygelse, eller en som valt den något lättare vägen, att packa in en dålig produkt i ännu fler lager av glansigt papper och skickat i väg den att snurra ett varv till?

Förlusten är dubbel. Dels för att ett senare beslut om avlyssning av svenska folket nu tycks oundviklig. Dels för regeringen som än en gång visat sin svaghet. Och här vilar skulden helt och fullt på regeringen själv.

FRA-lagen har hastats fram. Dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg presenterade sin proposition så nära inpå presentationen av Integritetsskyddskommitténs delbetänkande att det knappast kan ha varit någon slump. Här gällde det att kuppa igenom en departementsprodukt innan en enig parlamentariskt sammansatt kommitté börjar prata integritetsskydd.

När riksdagen trots allt för ett år sedan lade FRA-propositionen på is var regeringen lika arrogant som tidigare. Inte en rad ska ändras, sa Mikael Odenberg.

Nu ändras några rader. Men det man hade önskat sig: att alla raderats och att man börjat om på nytt med frågan om signalspaning, ser tyvärr inte ut att ske.