Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

En knuff är en knuff även ur underläge

Signerat – Erik Helmerson.

Det märkligaste är egentligen att hon kunnat göra en så bra debutfilm. Det är inte ovanligt att regissörer verkar i branschen under 40 år utan att åstadkomma något av lika hög kvalitet som Anna Odells ”Återträffen”.

Ni kan förmodligen handlingen. Anna Odell mobbades i skolan och blev inte bjuden på återträffen med sin grundskoleklass. I filmen spelar hon upp en fiktiv version av samma fest, där hon håller ett brinnande tal och ställer sin gamla klass mot väggen. Festscenen visar hon för de inblandade klasskompisarna. Deras reaktioner gestaltas sedan i filmens andra del, av andra skådespelare.

Anna Odell lyfter åskådaren i kragen och släpper ner honom eller henne i en högstadiekorridor var som helst i Sverige. Scenerna är så universella att de kanske kan sägas ingå i urberättelsen om skolan, i skolhusens själva dna.

Förra veckan visades filmen i riksdagen. I den efterföljande frågestunden grävde sig Vänsterpartiets organisationschef Uje Brandelius djupare i ämnet hierarkier; han sa ungefär att ”om mitt barn får en knuff i skolan tolkar jag det helt annorlunda om knuffen kommer från den som står högst upp i gruppen eller från någon som är utanför och saknar ett annat språk”.

Den meningen säger något om inställningen till brott och andra förgripligheter hos – i brist på ord med mer precision – en del av vänstern. Det räcker inte med att fastslå hur allvarlig en handling är och gärningsmannens avsikter. Man måste också noggrant väva in vilken plats offer och gärningsman har i diverse hierarkier.

Ibland verkar det som att det mest korkade får sägas och det mest våldsamma göras, bara det ingår i någon kontext av att ”slå uppåt”. Viktigare än själva handlingen är vilka strukturer och normer som finns på plats och vem som är under- respektive överordnad enligt dessa strukturella normer.

Denna åsikt saknar inte sympatiska drag, och den som yttrar den visar sig sålunda ha empatiska avsikter och insikt i klasskampsteorier. Men problemen är många. Det är ofta svårt att fastställa vem som är mest över- respektive underordnad. Variablerna är för många och det kan bli krångligt att, för att använda några vanliga parametrar, hierarkiplacera en vit katolsk enarmad kvinna som gett en något mörkare men även rikare muslimsk man på nöten.

Framför allt ställer det en grundläggande och enkel moral ur spel, en moral som är enkel att begripa även för barn: Våld på skolgården är fel, oavsett var i hierarkin du och ditt offer befinner sig.

Så vad gör vi för att komma åt mobbningen på skolor och arbetsplatser?

Uje Brandelius svar är att lära ut hierarkikunskap i landets skolor. Mitt är att betona elevernas personliga ansvar. Även om lärare och övrig personal alltid har en plikt att ingripa får eleverna aldrig gömma sig bakom frasen ”de vuxna gjorde inget”. Det är mobbaren som är gärningsman, inte hans eller hennes lärare.

Och det där med att ”det är viktigt att prata om strukturer och hierarkier” ... Är det något högstadieungdomar är bra på så är det att Prata Om Det. Efter några år i svensk skola vet alla exakt vad de ska säga, vilka fraser som är gångbara. De uttalar dem och sedan går de ut och skriver på Instagram att den blyga tjejen är efterbliven.

Sätt större press på mobbarna. Se till att de oftare tvingas byta skola. Personalen å sin sida måste ges tillbaka pondus och makt över skolan. De vuxna får inte träda tillbaka.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.