Barbro Hedvall om varför det stormar kring den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin..
Bara genom att nominera en kvinna till posten som vicepresident lyckades John McCain få upp intresset för sin kandidatur flera grader. När han sedan valde Sarah Palin, guvernör i det nästan bortglömda men exotiska Alaska, och med en meritlista så långt från feministiskt medvetna yrkeskvinnor som möjligt, gick debatten i gång.
Fem barn, den äldste på väg till Irak och den yngsta en baby med Downs syndrom. Den äldsta dottern gravid och möjligen på väg att gifta sig. På hemmaplan är Sarah Palin en äkta Alaskabo - hon jagar, gillar oljeindustrin och har helt naturligt medlemskap hos vapenvännerna i NRA.
Kristen tro och ett bestämt abortmotstånd fullbordar bilden av en kandidat för de socialt konservativa kristna väljarna som bildar den republikanska kärntruppen.
Men efter den första presentationen har frågetecknen rests. Kan hon förena uppdraget som vicepresident med ansvaret för en sådan familj, ett barn som kräver mycket och en dotter i en svår situation, en dotter som dessutom nu tvingas fram i det nationella rampljuset, frågar sig de som i och för sig gillar att kvinnor med familj har politiska uppdrag.
Ju större familj desto bättre, säger de verkliga "familjevännerna". Landet mår väl av att styras av en riktig "mom", en hockeymorsa lär sig administrera och kan fatta beslut, tycker de som tror att all politik görs på köksbordsnivå.
De kvinnor som stödde Hillary Rodham Clinton känner sig däremot snarast förolämpade: Det är inte fråga om att stödja vilken kvinna som helst, Hillary har allt som Sarah saknar: utbildning, erfarenhet, smartness, uthållighet. Och de delar Hillarys värderingar och åsikter om kvinnors plats i samhället.
En intressant mellangrupp är de mödrar som yrkesarbetar men som erkänner att det är jobbigt att få ihop också två skolbarn och ett vanligt arbete. Hur ska det gå för Sarah Palin med alla hennes barn och snart barnbarn och med ett sådant inte precis 9-5-jobb?
Få är de röster som påminner om att manliga kandidater också brukar ha många barn. Senator Biden, den demokratiske vicepresidentkandidaten, var en gång som änkling ensam med sina söner - något som givetvis varken sågs som ett problem eller har anförts som en merit för hans kandidatur.
Sarah Palin må vara en ovanligt apart kandidat men kvinnor i politiken har klarat barnafödande och ammande förr. I Sverige har vi haft flera barnafödande statsråd sedan 1976 när Anna-Greta Leijon som den första signerade regeringsbeslut på BB. Fredrik Reinfeldt har väl inte fått särskilt många frågor om hur han klarar att vara pappa till tre skolbarn, men han var djärv nog att utse en försvarsminister som just skulle bli far för första gången.
Å andra sidan har Angela Merkels barnlöshet använts mot henne. Det är bara att konstatera att en kvinna i politiken alltjämt är en avvikelse, hennes privatliv blir - med eller mot hennes vilja - en politisk fråga. I fallet Sarah Palin tycks den privata meritlistan har varit vida viktigare än den politiska.