Den som har illusioner om svensk ämbetsmannakultur och föreställer sig att den förr stod på en högre nivå blir av med alla skygglappar av Wallenbergutredningen. Sällan har ett så stort antal högt uppsatta befattningshavare handlat så inkompetent.

Det var Sovjet som tog Raoul Wallenberg till fånga och det var i sovjetisk fångenskap han dog. Från sovjetisk sida framställdes aldrig några anklagelser mot honom. Det är viktigt att slå fast dessa grundfakta. Den svenska utrikesledningens hantering av fallet Wallenberg är nämligen så anmärkningsvärd att man riskerar att göra dess ledande personer till Raoul Wallenbergs banemän.

En jämförelse mellan Wallenberg och Bernadotteexpeditionen, De vita bussarna, är tankeväckande. I bägge fallen handlade det om humanitära insatser för att rädda människor undan nazisternas mordmaskin. I bägge fallen anförtroddes svåra uppdrag åt personer ur den svenska absoluta överklassen, bägge skedde med utrikesdepartementets stämpel. Bägge skulle arbeta under extrema förhållanden - på territorier där Tredje riket utkämpade sin slutstrid.

Raoul Wallenberg hade amerikanerna bakom sig - diplomatiskt och ekonomiskt. Folke Berna- dotte hade norrmän och danskar som indirekta uppdragsgivare och det svenska Röda korset som organisatör.

Med Bernadotte släppte UD aldrig kontakten, hans expedition engagerade många i det svenska samhället och fick i sitt slutskede en mycket positiv press. De vita bussarna var en anmärkningsvärd insats, något att vara stolt över.

Så hade det kunnat bli också med insatsen i Budapest. Även den blev lyckosam för flera tusen människor. Men så tycks man aldrig ha sett saken på UD.

Raoul Wallenberg hade oturen att verka i den del av Europa som togs i besittning av de sovjetiska arméerna. Den sovjetiska regeringen meddelade emellertid prompt det svenska sändebudet i Moskva att den tagit den med svenskt diplomatpass utrustade Wallenberg i förvar. Här fanns alltså en redig grund för att söka rätt på Raoul Wallenberg, för att klargöra hans uppdrag, för att se till att han släpptes. Ingenting av detta gjordes.

Det är redogörelsen för detta "ingenting" som raserar alla illusioner om kompetenta och plikttrogna ämbetsmän. För att inte tala om bristen på ansvar och handlingskraft hos den politiska ledningen, de stats- och utrikesministrar som alltför länge fått närma sig kultstatus.