Mikael Persbrandt har tröttnat på Expressens skriverier. I en debattartikel (DN 18/12) skriver han om hur han vaknar upp under sitt täcke på Ingarö samma dag som Expressen avslöjar att han är "intagen på klinik" för "akut alkoholförgiftning". Kliniken förnekar att Persbrandt varit där och i det läget har jag inga problem med att bestämma mig för vem jag ska tro på. Och det är inte Expressen.

Att diskutera journalistiska övertramp med journalister är en speciell historia. Ingen försvarar lögner eller fabricerade nyheter. Men det är tonerna i resonemangen kring det som sker på nivån under som skär i öronen.

- Jojo, klunkas det. Nu passar det att klaga. Men tidigare när han kämpade på i det tysta, utan vare sig mycket till lön eller stjärnglans, då hade han minsann ingenting emot uppmärksamhet.

I vilken mån medierna medverkat till Mikael Persbrandts eller andra artisters framgångar är mer än jag vet. Men däremot vet jag att det i så fall är en bieffekt av vanligt journalistiskt arbete. Varje artikel, varje recension, varje ledare utgår från en nyhetsmässig värdering. I den mån journalister skriver om hyfsat okända personer - som senare visar sig bli stjärnor - beror det inte på att de velat göra en insats för några enskilda stackare, utan på en krass bedömning av vad som är intressant och inte.

När så maktförhållandena rubbas, när artisterna inte längre behöver medierna, får journalisterna för sig att de har en skuld att inkassera. Men det finns ingen skuld. Lika lite som det finns för den part i en relation som vill ha mer sex än den andra. Att två haft sex när båda velat ger inte någon av dem fri tillgång till sex när den andre inte längre vill.

Journalisternas syn på artisterna blir ungefär som gubbslemmets syn på kvinnor i korta kjolar som både dansat och flörtat med en man och som sedan ändå förvägrar honom det han efter en hel kväll tycker sig ha förtjänat.

I Expressens värld är Persbrandt en sköka vars själ och privatliv kan gynundersökas lite som det passar. Och eftersom han inte varit noga med att hålla ihop knäna från början får han skylla sig själv.

Det mesta som på senare tid skrivits om Persbrandt saknar det allmänintresse som skulle kunna förklara att man faktiskt klafsar in i människors privatliv. Om chefredaktörerna för Expressen och Aftonbladet också tycker det är oklart eftersom de har för vana att vägra ta debatten. Att försvara och förklara sina publicistiska beslut hör annars till jobbet. Men den biten har fegisarna Sjöberg och Gerdin valt bort.

Det sägs att det blåser på toppen. Men om man sitter där inlåst utan minsta kontakt med läsare, allmänhet eller dem man skriver om behöver man förstås inte ens bli kall om näsan.