Tillsammans med Stefan Füle, kommissionär med ansvar för EU:s utvidgning, skulle hon förhandla om samarbete med Khaddafis regim kring frågor om asyl, migration och gränskontroll.

Det var en känslig fråga.

Flyktingströmmen från Nordafrika hade redan upphört. Ett hemligt avtal mellan Italien och Libyen, vars innehåll fortfarande är delvis okänt, hade satt stopp för båtarna på väg mot Europa.

Därför var Medelhavet oroväckande tomt under sommaren 2010. Inga båtar gick i hamn på den italienska ön Lampedusa. Var fanns flyktingarna? Det ryktades om överfulla läger i ett slags ingenmansland i den libyska öknen.

Mot den bakgrunden var det inte fel att EU försökte få reda på mer om vad som hände i lägren. Det var också rimligt att Libyen erbjöds hjälp med att bygga upp en fungerande asylprövning.

Men det samarbetsavtal som Malmström och Füle skrev under gick alldeles för långt. Libyen skulle få 50 miljoner euro under en treårsperiod för att genomföra ”reformer” rörande asylmottagning, gränsövervakning och gränskontroll.

I praktiken innebar alltså överenskommelsen att EU anställde Khaddafi som unionens gränsvakt.

Trots det väckte avtalet inte särskilt stor uppmärksamhet. Det ingick i ett tyvärr alltför välkänt mönster.

Inte bara Khaddafi hade garanterat ”reformer” och att främja ”mänskliga rättigheter” i utbyte mot pengar, handels­avtal och bistånd.

Inom ramen för unionens så kal­lade grannskapspolitik lovade alla de nu störtade ledarna i Nordafrika ungefär samma sak. För pengar och bistånd var de villiga att skriva under nästan vad som helst.

Det var alltså inte första gången EU umgicks alltför intimt med en envåldshärskare. Denna olyckliga benägenhet förklaras delvis av att det fortfarande saknas en gemensam utrikespolitik grundad på tydliga och begripliga principer.

Unionens själ består framför allt av handel och marknad. Därför får sam­arbetsavtal och pengar i olika former alltför ofta skyla över det faktum att unionens 27 medlemsländer drar åt olika håll.

”Libyen är förstås inte vilket land som helst”, skrev Cecilia Malmström på sin blogg efter hemkomsten till Bryssel i oktober förra året. Hon beskrev ett besök i öknen vid landets södra gräns. Människor på flykt hade berättat varför och hur de hamnat i det libyska ”förvaringscentrum” där de nu befann sig. ”Ett par av dessa historier har hållit både mig och mina medarbetare vakna i natt”, skrev hon.

Ändå var Cecilia Malmström nöjd med resultatet av resan.

”Vi kommer inte ifrån att Libyen är ett viktigt transitland för migration till Europa och jag tror att det är nödvändigt att vi har en dialog.”

Det är förstås lätt att vara efterklok. Men samarbetsavtalet med Khaddafi var upprörande redan när det skrevs under.

I dag borde Cecilia Malmström redovisa vad som hände sedan. Blev det någon dialog? Vart tog pengarna vägen? Fick avtalet någon som helst effekt? Och vilka slutsatser har hon själv dragit efter resan till Libyen?

Dessutom har Italien ett antal frågor att besvara – och hela EU måste fundera på hur och varför avtalet med Khaddafi kunde komma till stånd.