"I likhet med generalerna utkämpar han de gamla slagen med de gamla argumenten."
Så skrev radiojournalisten Björn Elmbrant i en snål anmälan av Johan Norbergs "Till världskapitalismens försvar" (Timbro) för drygt två år sedan. Och han tillade:
"Det går inte att komma ifrån att kapitalismen hade varit förtjänt av en bättre försvarare än Johan Norberg." (Expressen 4/6 2001)
På de stora svenska kultursidorna var Elmbrant ensam om att recensera boken. Svenska Dagbladet, Aftonbladet och DN ansåg inte ämnet värt en rad.
Den som i dag tittar på nytryckningen av "Till världskapitalismens försvar" finner därför inga svenska omdömen på baksidan. I stället möts läsaren av citat från ett antal utländska dagstidningar: Financial Times, Neue Zürcher Zeitung, The Times, Frankfurter Allgemeine Zeitung.
Johan Norberg, 30, är något så ovanligt som en svensk intellektuell som nått världsberömmelse utan att vara särskilt känd i sitt eget land. Samma dag som vi träffas hör de amerikanska tidskrifterna Newsweek och Forbes av sig för var sin intervju. Det kommer en förfrågan från Bundestag (tyska riksdagen) om expertmedverkan vid en utfrågning om globaliseringen.
- Det är mycket nu, konstaterar Johan Norberg.
När vi ses är han just hemkommen från Estland och Tyskland. I Tallinn presenterade Norberg den estniska utgåvan av sin bok; i Berlins gamla konserthus mottog han en guldmedalj till minne av den österrikiske ekonomen Friedrich Hayek (i priskommittén satt bland andra förre tyske presidenten Roman Herzog, tidigare Bundesbankschefen Hans Tietmeyer, EU-kommissionären Frits Bolkenstein samt sociologiprofessorn Ralf Dahrendorf).
På rekordtid har Johan Norberg blivit en av globaliseringsfrågans mest efterfrågade debattörer. "Till världskapitalismens försvar" fick förra året The Antony Fisher International Memorial Award, och brittiska Channel 4 beslöt att göra en dokumentär baserad på boken. Den visades i engelsk teve i september.
I Sverige är däremot uppmärksamheten fortfarande skral. Tidningarna skriver praktiskt taget inget. Den stora kedjan Pocketshop håller fast vid sitt beslut att inte sälja boken.
- Man blir inte profet i sitt eget hemland, försöker Johan Norberg förklara.
Efter några följdfrågor lägger han dock skämtsamt till:
- Om Anders Ehnmark får 15.000 kronor ur en italiensk fond är det en stor nyhet.
- Det känns som det kulturella och intellektuella etablissemanget är ganska litet i Sverige. Jag tror inte att medieeliten är ute efter något slags censur. Men den vill ha sin antikapitalistiska världsbild bekräftad. I dess ögon är mina åsikter aparta; jag är något slags extremalibi.
Johan Norberg har en bakgrund i Frihetsfronten men saluför i dag ett budskap som långt fler än nyliberaler kan identifiera sig med. "Till världskapitalismens försvar" är en stridsskrift för frihandel, marknadsekonomi och öppenhet. Den gör upp med de populära myterna om vad som håller kvar miljontals människor i fattigdom.
Budskapet är kompromisslöst: världen behöver mer, inte mindre, globalisering.
Boken är välunderbyggd, skickligt argumenterad och stabilt formulerad. Jag vet ingen annan än Johan Norberg som fört samman globaliseringsdebattens olika delar till en sådan stark helhet. Den internationella framgången är därför ytterst välförtjänt.
- Människor blir ofta förbluffade. De flesta har gått på myten att saker bara blir sämre i världen. Men så är det ju inte. Vi har aldrig sett en sådan förbättring av människans levnadsstandard som under de senaste 20-30 åren.
Jag invänder att läget i Afrika och arabvärlden faktiskt förvärrats under denna period. Men då kommer ett snabbt svar: problemet i dessa delar av världen beror på bristen på demokrati och marknadsekonomi.
- De har isolerats och isolerat sig från globaliseringen.
Att Johan Norbergs bok blivit en sådan succé förklarar han med att kampen för globaliseringen hittills varit "oengagerad" och "ansiktslös", företrädd av näringslivshögern och några ekonomiprofessorer. "Till världskapitalismens försvar" är i stället en persons manifest. På omslaget poserar författaren med sitt långa hår. Kapitalismen ska inte förknippas med kostymer och snedbena.
Slår han inte in öppna dörrar? undrar jag.
- Jag önskar att det var så. Det finns så mycket kunskap och öppna dörrar inom en smal krets av liberala forskare, journalister och politiker - inte i andra sällskap. Man blir förbluffad över vilka föreställningar människor har om hur en ekonomi eller ett företag fungerar. Folk upprepar alla de saker som motbevisades av de kommunistiska staternas fall.
Johan Norberg säger det inte rakt ut men antyder vad saken gäller: Som samhällssystem dog kommunismen ut men dess idéer lever vidare. Globaliseringens motståndare livnär sig på arvet från Marx: den självpåtagna vreden, den hätska retoriken, benägenheten att ta till våld, aktivismen, demoniseringen av storföretagen, föraktet för liberala fri- och rättigheter.
- Det finns en längtan bland väldigt många människor efter ett radikalt alternativ.
Samtidigt ser han hoppfulla tendenser. Det var vänstertidningen The Guardian som startade en webbsida för avskaffandet av jordbrukssubventioner. Och den största kampanjen mot EU:s jordbrukspolitik drivs just nu av välgörenhetsorganisationen Oxfam.
Man kan fråga sig varför högern sitter så tyst. Tycker den att det är pinsamt att demonstrera?
- Det där är P J O´Rourkes klassiska fråga. Varje gång vänstern är upprörd över något så är hundratals människor ute och demonstrerar. Om högern är arg står det två killar och viftar med en amerikansk flagga. Och varför är det så? Tja, kanske skäms man över att storma fram med sina åsikter. Skriver man en insändare är det revolution.
Själv försäkrar dock Johan Norberg att han är "väldigt indignerad". Jag tror hans ord, även om jag inte tror att vi får behålla honom särskilt länge till i Sverige.