Skolan: Curlingbarnen glider vidare i högstadiet.
Curlinggenerationens barn har blivit tonåringar. Det är en av slutsatserna efter Studio Ett:s inslag i P1 i fredags. En annan är att det torde vara svårt att få barn att respektera lärare och skola när inte deras föräldrar gör det.
Och nej. Vi pratar inte om en grupp socialt marginaliserade invandrarbarn med föräldrar som är analfabeter. Vi pratar om en välutbildad medelklass på Södermalm som säkert talar vackert om jämlikhet på rödvinsstinna middagar, men som i ord och handling visar förakt för såväl skolan som dem som valt att arbeta där.
En av lärarna i inslaget berättar om sitt tidigare arbete i förorten. Där bemöttes han med respekt från föräldrarna. När han påtalade någon form av problem lyssnade föräldrarna och tog sedan itu med det.
På Södermalm har den respekten ersatts av ett ständigt ifrågasättande. Läraren säger att han skulle önska att hans ord åtminstone bedömdes lika trovärdiga som barnets utsaga. Men i de konfliktundvikande föräldrarnas öron är allt som barnet säger sant. Kanske för att alternativet till blind tilltro är så besvärligt.
Den förklaring som skisseras är att Södermalmsföräldrarna har knappt med tid för sina barn. Är paret separerat blir den tiden än mindre. De få timmarna tillsammans hemma vill man inte bråka. Bättre att förlägga konflikterna utanför hemmet. Och vad passar då bättre än skolan?
En fritidspedagog berättar om hur rädda föräldrar slätar över barnets eget beteende. Hur tonåringar berättar för varandra att föräldrarna inte alls blev så värst arga när de kom hem fulla. Utskällningarnas tid tycks förbi. Även om de då och då skulle behövas.
I dag heter det att vi gör allt för våra barn. Men ingen kan väl påstå att det är det vi gör när vi sopar tonårsfyllor under mattan och stoppar undan rena lögner bakom soffkuddarna. Snarare gör vi det bekvämt för oss själva.
För det är superjobbigt att bråka med sina barn. Enda anledningen till att man ändå gör det är för att det hör till jobbet.
Och till uppdraget att fostra självständiga individer med förmåga att också se att det finns andra människor runt omkring hör att respektera spelreglerna.
En annan illustration av samma skit-i-skolan-fenomen är hur föräldrar i växande grad tycks överpröva skolans praxis och beslut om ledighet utöver lov. Jag har mött det både i den egna bekantskapskretsen och i medierna. I ett teveinslag nyligen förklarade en pappa i en tvåbarnsfamilj som regelmässigt åkte bort mitt i terminerna att det blir billigare så.
Ja, tänk så många fina tusenlappar ni sparat på att lära era mellanstadiedöttrar att skolan är något man kan strunta i om något roligare dyker upp. Det kan ju vara jättebra för dem att veta i högstadiet när skoltröttheten kommer krypande. Eller när man senare i livet lackar ur på chefen. Om man får någon, vill säga.