Kvällspressens logik följer sitt eget mönster. Först varnas för något livsfarligt, sedan berättas att du – trots att du inte märkt någonting – kan vara drabbad av en skallblödning, hjärtinfarkt eller vad det nu än vara månde. För att vara på den säkra sidan bör du köpa tidningen för att i den lilla faktarutan läsa den spalt av diffusa symtom, som till exempel trötthet, för att du verkligen inte ska veta ut eller in. För det tidningarna inte bryr sig om att säga är att man i nästan alla fall känner igen den som fått en skallblödning på att skriket brukar höras på ett par mils håll. Eller att en hjärtinfarkt ofta resulterar i en grågrön ansiktsfärg, ögon som är närmast självlysande av ångest och ett så formidabelt svettbad att det är rätt svårt att missa att denna person är sjuk.

När så fågelinfluensefaran måste vila lite gäller det att dra i gång med något annat lika farligt och lika svårgripbart. Aftonbladet har valt att satsa på överfallsvåldtäkter.
Jag håller med om att våldtäkt är ett vidrigt brott och att det faktum att anmälningarna ökat är oroande, även om man ska akta sig för att dra några absoluta slutsatser om att det skulle vara lika med att antalet överfallsvåldtäkter ökat i samma omfattning.
Det är de virusartade förklaringsmodellerna jag invänder emot. I torsdagens P1 Morgon ställer programledaren Lasse Johansson frågan om den man som begår en överfallsvåldtäkt kan vara vem som helst eller om det finns några utmärkande sociala faktorer? På det svarar psykologen Elisabeth Kwarnmark att männen i gruppen är ”väldigt heterogena” och att de socialt sett ofta har arbete och familj.

Särskilt kriminella är de inte heller. Utan ”det vanligaste är” att våldtäkterna är männens enda bidrag till kriminalstatistiken.
Vanliga hederliga, familjefäder som emellanåt hukar i buskarna. Är det så den typiske våldtäktsmannen ser ut?

Knappast. Visst händer det att mannen i busken har familj och arbete, berättar psykologen Bengt Jarl som ägnat sitt yrkesliv åt just våldtäktsmän. Men ett betydligt vanligare kännetecken är att de är känslomässigt störda. Några kan upprätthålla fungerande sociala liv i perioder. Men lika lite som vid annan brottslighet är det människor från ordnade och trygga förhållanden som utgör majoriteten av de dömda. Att det går att hitta någon hjärnkirurg, advokat eller toppdiplomat som både våldtagit och slagit ihjäl sin fru och att använda det som ”bevis” för att våldet mot kvinnor är lika vanligt i slott som i koja är ungefär lika relevant som att lyfta fram Hollywoodstjärnan Winona Ryder som den typiske snattaren.

Om vi lyfter blicken från mannen i busken och tittar på våldtäkt i stort så blir mönstret rätt tydligt – vad än journalisten Katarina Wennstam och kvinnorörelsen säger. Våldtäktsmannen är i väldigt liten grad ”vem som helst”.

Det visar juristen Ann-Christine Hjelm, som på uppdrag av Brottsoffermyndigheten granskat grova brottmål i Svea hovrätt (”Är kulturgenererad grov brottslighet myt eller verklighet”). De 27 dömda våldtäktsmännen som ryms i hennes studie levde i ungefär hälften av fallen under socialt oordnade förhållanden. 85 procent var födda utomlands eller av utomlandsfödda föräldrar, vilket ju tyvärr i Sverige i hög grad blivit en klass- och utanförskapsmarkör
Det är inte ovanligt att fysiskt våld mot kvinnor också rymmer sexualiserat våld. Och om man i stället för att titta på våldtäktsmän kikar på vilka det är som slår ihjäl sina fruar så hittar vi inte heller där något tvärsnitt av den manliga befolkningen. Det är män som i hög grad har alkoholproblem, är kriminellt belastade, ofta har låg social status och som ofta är psykiskt sjuka eller störda. Också här är utlandsfödda överrepresenterade (Brå-rapport 2001:11).

Livet kan inte levas utan risker. Men det finns inget skäl att göra dem större eller mer diffusa än de är. Den största risken att våldtas löper kvinnan i sitt hem i umgänge med en man som hon känner väl. Det vore förfärligt om unga kvinnor av rädsla för de överfallsvåldtäkter som utgör den minsta risken slutar gå ut, slutar dansa, slutar flörta och slutar leva.

Det vore rent av värre än en släng av fågelinfluensan.