Våldet i det moderna samhället pockar på svar. Kan spel med mycket fiktivt våld sänka tröskeln för verkliga våldshandlingar? Är droger och narcissistisk kroppsfixering en explosiv blandning? Kan normöverföringen mellan generationerna påverkas negativt av nya familjemönster?

Korn av sanning kan finnas i sådana teorier. Men själva utgångspunkten är fel. Historiskt sett är vårt moderna samhälle inte våldsamt. Tvärtom. Våldet har stadigt minskat – och det fortsätter att göra det.

Den tesen drivs med kraft och konsekvens av Steven Pinker, professor i psykologi vid Harvard och författare till en rad omdiskuterade böcker. I oktober utkommer hans senaste: ”The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined”. De nyfikna kan redan på nätet ta del av hans argument på adressen: edge.org.

Pinker redovisar en lång rad av kurvor som på olika sätt speglar våldsnivån i samhället. De pekar alla nedåt, många av dem brant. En del kan tyckas självklart. Att dödsstraff har blivit ovanligare är till exempel ingen nyhet. Annat är mer udda, en del kontroversiellt.

I dag ser vi 1900-talet som en period av exempellöst våld. Det var det. Både antalet döda i de två världskrigen och den industriella effektivitet med vilken människor bringades om livet ställer det förra seklet i särklass. Men när Pinker sätter dödandet i relation till folkmängden och jämför med de primitiva samhällen som fanns innan det etablerats en statsmakt blir bilden en annan.

Hobbes hade rätt och Rousseau fel. Livet i naturtillståndet var inte alls idylliskt. Såväl arkeologiska fynd som antropologiska studier visar att människans liv som jagare och samlare var kort och våldsamt.

När statsmakten med tiden etablerade kontroll över samhället minskade våldet. Men ännu på medeltiden var risken för en engelsman att bli mördad 50 gånger så stor som den är i dag.

Människans natur är i grunden inte förändrad. Hon kan fortfarande vara självisk och hänsynslös. Alltjämt kan hon förföras av idéer om något stort, oändligt gott som rättfärdigar att de som står i vägen dödas.

Men människan har också andra egenskaper. Hon kan kontrollera sig själv och förutse konsekvenserna av sina handlingar. Hon kan känna andras lidande och har förmågan att tänka i generella termer: Det som gäller mig gäller också andra – och tvärtom.

Våldet har trängts tillbaka inte bara för att staten etablerat en ensamrätt att utöva det utan också för att handelns successiva utbredning har lärt oss att vi inte behöver slå ihjäl någon annan för att få det vi åtrår.

Plundring och mord har sin logik när människor ser de eftertraktade tillgångarna som strikt begränsade – min vinst förutsätter någon annans förlust. Handelns logik däremot är att vi kan göra byten som gör oss båda till vinnare.

På enskilda punkter kan man provoceras av Pinker och vilja gå i polemik med honom. Men i grunden har han rätt. Vi har alla skäl att vara upprörda över våldet i moderna samhällen, allt från 1900-talets stora folkmord till enskilda våldsdåd vi hör talas om i massmedierna. Men den som säger att det är värre än någonsin talar mot bättre vetande. Det var inte bättre förr. Inte på stenåldern. Inte på medeltiden. Inte på 1800-talet. Inte ens på 1950-talet.

Trenden att våldet trängs tillbaka är stark och tydlig. Och den pågår fortfarande. Vår tro att det blivit värre säger mer om den moderna människans sensibilitet än om verkligheten. Vi har helt enkelt fått upp ögonen för våld som tidigare varit dolt eller accepterat.