Södra Afrika är riskabel terräng för svenska statsministrar. Det är kanske inte riktigt schyst att gräva fram den tio år gamla historien om Göran Perssons fiaskobetonade pr-turné till Sydafrika men den spökar ändå i bakhuvudet när jag tar del av rapporteringen om Fredrik Reinfeldts och EU-delegationens Afrikaresa. Den verkar inte att ha varit en framgång – för att uttrycka mig försiktigt.

Europeiska unionen är en jätte i världen – 500 miljoner människor i utvecklade ekonomier. Dess idé är att vara modell, att sprida demokrati och välstånd genom sitt exempel, det brukar kallas EU:s mjuka makt. Handel och bistånd, stöd till utveckling mot rättssamhällen är medlen. Så ska det se ut i teorin.

I praktiken är EU:s utrikes- och säkerhetspolitik svag, den beror av alla medlemsländers uppslutning och blir lätt minsta gemensam nämnare till försiktiga utrikesministerier i de ledande ländernas huvudstäder.

Inte ens det fattiga Afrika är ett område som det är enkelt att närma sig för EU, där finns gamla koloniala sår på de flesta håll. Sydafrika är ett undantag. Trots stora interna problem – brottslighet, ekonomiska klyftor, politiska motsättningar – är Sydafrika ett starkt land med möjligheter att föra en självständig och ansvarsfull politik.

Dit far alltså EU med ordförandelandet Sveriges regeringschef i spetsen och med den uttalade ambitionen att prata ihop sig inför klimatmötet i Köpenhamn. Första beskedet från den sydafrikanska regeringen är att den inte är beredd till några ytterligare åtaganden i klimatfrågan. Jaha, så var det alltså med den resan. Mycket utsläpp för ingenting.

Sedan fortsätter den del av EU som sysslar med bistånd till grannlandet Zimbabwe. Ett land som under senare år med rätta behandlats som pestsmittat. Dess ledare, Robert Mugabe, har med våld hållit sig kvar vid makten, fört en politik som ödelagt ett en gång mycket produktivt jordbruk och som resulterat i en svältande, allt fattigare befolkning. EU har sökt hålla herr Mugabe utanför Europa, varpå han och hustrun flyttat sina shoppingturer till Hongkong i stället. De sanktioner som EU beslutat om har uttryckligen siktat på den härskande eliten, man har fortsatt att lämna bistånd trots invändningar om att detta bidrar till att Mugaberegimen kan stanna kvar.

De val som ägde rum förra året var blodiga för många oppositionsmän som Morgan Tsvangirai och fördömdes starkt av EU och av den svenska regeringen, som talade klarspråk: Mugabe förlorade.

Men nu har samma EU och samma svenska regering i gestalt av biståndsminister Gunilla Carlsson besökt Zimbabwe och träffat president Mugabe. Visst togs frågan om respekt för mänskliga rättigheter upp, försäkrade Gunilla Carlsson. Det måste ha varit som att tala till en vägg – Robert Mugabe förstod över huvud taget inte vad ämnet hade med honom och Zimbabwe att göra. Däremot kunde han notera en omsvängning hos EU: inte bara så att de kom och besökte honom, EU skruvar också upp biståndskranen. Genom FN:s jordbruksorganisation FAO ska utsäde, gödsel och rådgivning fördelas till utsatta jordbrukare, så att de ska kunna bidra till att hålla svälten borta. Det svenska statsrådet antydde också att det kan bli aktuellt med svenska insatser på utbildningsområdet.
Sällan har väl en diktator blivit så väl belönad och sällan har en organisation eller stat så utan rimliga skäl avhänt sig maktmedel. EU:s och den svenska regeringens Afrikaresa är en besvikelse och en pinsamhet. EU:s uppträdande gentemot Robert Mugabe noteras säkert av andra auktoritära härskare och undergräver därmed EU:s möjligheter att utöva påtryckningar mot likartade regimer i framtiden.

Nå, men Morgan Tsvangirai, före detta oppositionsledare och nuvarande premiärminister, är väl en garant för att det har vänt i Zimbabwe? Nej, däremot tyder det på att Zimbabwe är på väg mot en kenyansk lösning: alla får sin del vid köttgrytorna. Och huvudproblemet kvarstår – att en av södra Afrikas hänsynslösaste regimer består.

Tack vare EU:s dåliga omdöme får några zimbabwier möjligen mat i magen den här vintern, medan utplundringen av deras land fortgår.