Den ryska gasjätten Gazprom styr över Europas energiförsörjning, och över Gazprom styr i praktiken Vladimir Putin. Premiärministerns personliga projekt har varit centralt för hans gärning ända sedan han kom till makten.

Samma företag kommer sannolikt att lyckas genomföra gasledningsprojektet Nord Stream genom Östersjön, trots Sveriges välgrundade miljö- och säkerhetspolitiska farhågor. Trycket på Sverige har ökat, bekräftade näringsminister Maud Olofsson efter mötet med Rysslands vice premiärminister, Gazprom-ordföranden Viktor Zubkov, förra fredagen.

Kan Europa frigöra sig från den ryska energidominansen? Så löd frågan hela publiken ville ha svar på under Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitiks energiföreläsning i Stockholm nu i veckan. Nej, det kan vi inte, konstaterade experten Fredrik Erixon kallt, och drämde till med nästa svårsmälta upplysning: Europa kommer att konsumera ännu större kvantiteter av rysk gas under de närmaste 10–15 åren – och därmed öka sitt beroende.

Visst är det positivt att ett antal länder satsar på alternativa energikällor. Kärnkraften, som fler svenskar än någonsin är positiva till, är ett exempel. Men då talar vi fortfarande om energiförsörjning flera decennier framåt i tiden. Innan dess står i stället en rad kärnkraftverk, exempelvis Ignalina i Litauen, i kö för att skrotas.

Erixon, chef för tankesmedjan European Centre for International Political Economy (ECIPE) i Bryssel, presenterade ett antal möjliga sätt för att inom en överskådlig framtid balansera beroendet. Det första och kanske viktigaste: EU måste satsa på en inre energimarknad. En konkurrenskraftig inre marknad skulle kunna motverka de mest dramatiska effekterna av gaskriser som den ukrainska vinterreprisen, som i år påverkade långt fler länder än tidigare, genom att snabbt erbjuda alternativa gasleveranser.

Inställningen till Ryssland varierar kraftigt bland unionens 27 medlemsländer. Där Tyskland ser en pålitlig handelspartner ser Baltikum en potentiell förtryckare. Förhandlingarna om ett nytt samarbetsavtal mellan EU och Ryssland beskrivs ofta som ”återupptagna”, för att inom en månad eller två återgå till att vara ”vilande” igen. Sanningen är att EU-länderna ställer alltför många, vitt skilda krav – och har helt olika erfarenheter av Rysslands ambitioner – för att kunna enas om en gemensam hållning. Energipolitiken är ett av de specifika områden där en enad front inte bara brådskar, utan faktiskt också har en god chans att bli verklighet.

Ryssland är ännu inte medlem av världshandelsorganisationen, WTO. Men Fredrik Erixon påminde om att Ryssland skrivit under (men inte ratificerat) ECT, den europeiska energistadga där ett femtiotal länder förbinder sig att öka samarbetet inom energiområdet. Det finns bara ett problem: stadgan ligger och samlar damm i Bryssel.

Av någon anledning har EU tvekat att använda sig av de spelregler som borde komma väl till pass när det ryska guldet – det vill säga naturgasen – förvandlat energipolitiken till ett geopolitiskt maktspel. I stället har EU hängt upp sina energi- och handelsförbindelser på diplomati – vilket visat sig verkningslöst. Då är offentlig rätt, som just energistadgan ECT, att föredra, menar Erixon. Finanskrisen utgör ett ypperligt tillfälle för en europeisk kraftsamling. Den ryska björnen hungrar just nu lika mycket efter europeiska beställningar som Europa hungrar efter energi.