Signerat

Det extrema har blivit mainstream

Om den bortgångna författaren Harper Lee sökt jobb på svenska UR hade hon fått nobben på grund av fel hudfärg, tror Erik Helmerson.

Wikipedia anger att över 30 miljoner exemplar har sålts av Harper Lees ”To kill a mockingbird” – ”Dödssynden” på svenska. Amerikanska skolbarn läser och skriver uppsatser om boken, den diskuteras ännu med hetta på seminarier och i bokcirklar och den trefaldigt Oscarsbelönade filmen från 1962 räknas självklart till klassikerarvet.

Boken skildrar, som de flesta vet, en samhällsstruktur med djupt rasistiska förtecken i den amerikanska Södern. Kanske finns kulturskapare som gjort större nytta i den amerikanska kampen mot rasism än Harper Lee, som avled i förra veckan. I skrivande stund kan jag inte komma på någon.

Nyligen sökte svenska Utbildningsradion, UR, en inslagsproducent till ett ”normkritiskt program”. I annonsen stod att den sökande skulle ha ”erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk”, vilket är nysvenska för ”vita undanbedes”.

Efter mycken kritik har nu annonsen skrivits om. ”Du ska ha djup kunskap om och stor förståelse för afrosvenska perspektiv”, står det i stället. Det var ju bra. Även om det bara bor rika vita reklamare med namnet Hampus i Vasastan är det långtifrån säkert att Vasastan mest insiktsfullt skildras av rika vita reklamare med namnet Hampus. Ofta är det faktiskt tvärtom, vilket otaliga exempel visar.

Nu är det inte UR-annonsen i sig som är huvudproblemet, den är bara ett symtom. Det märkliga är att identitetspolitiken, denna kuriösa form av antirasism där din hudfärg ska avgöra vad du har rätt säga och skapa, har tagit sig så långt in i samhällskroppen. Tankefiguren är helt extrem – så varför har den fått bli mainstream?

Frågan är hur en bok som ”Dödssynden” hade tagits emot i dag. Skulle Harper Lee ha fått jobb på UR? En ledtråd får vi på hemsidan för ALA, den amerikanska biblioteksföreningen. Där listar man varje år de böcker som folk velat rensa ut från hyllorna. ”Dödssynden” var med så sent som 2011. Bland de angivna orsakerna fanns ”rasism”.

Människor älskar att fastna vid ytan. Man ser till sin förskräckelse att det förekommer rasistiskt språk i ett verk – men missar, eller väljer att missa, att helheten i sin verkan är antirasistisk.

Dessa högljudda få utgår från att en vit person inte kan skildra rasism, eller en svart inte göra reportage om Vasastan. Det är en sorglig underskattning av människan och konsten och förmågan till inlevelse och empati.