Ledare

Erik Helmerson: Ett nytt, farligt Europa

Gröna män på Krim.
Gröna män på Krim. Foto: Sergei Grits

Europa har förändrats. Sverige får hoppas att vi inte ingår i den ryska intressesfären.

När 2015 års bästa skräckböcker ska rankas borde Kalle Kniiviläs nya "Krim tillhör oss" (Atlas) komma högt upp. Stephen King i all ära; skildringen av den ryska annekteringen av Krim och den lågintensiva, ännu pågående invasionen av östra Ukraina är svåröverträffad vad gäller att väcka fasa.

Det är en faktabok, men man läser den som en thriller trots att det mycket tidigt står klart vem skurken är.

Kniivilä kallar det "Invasion från ingenstans". För ett drygt år sedan, Den 22 februari, flydde den ukrainske presidenten Viktor Janukovytj från sitt palats efter våldsamma demonstrationer i Kiev. Även på Krim demonstreras det, för och emot tillhörighet till Ryssland.

Den 27 februari dyker plötsligt "tungt beväpnade män i omärkta gröna uniformer" upp på halvön och tar kontroll över parlamentsbyggnaden i Simferopol. Dagen därpå omringas den internationella flygplatsen på Krim av fler gröna män. Ryska soldater, konstaterar ukrainska medier – men Moskva nekar och omvärlden vet som så ofta inte vad den ska tro. Just metoden att så förvirring genom att förneka det uppenbara är en strategi som med stor framgång börjat tillämpas i Kreml.

Allt går nu snabbt. Krims premiärminister "avskedas" av parlamentet, den nye ledaren "begär rysk hjälp för att bevara freden", ryska soldater strömmar in (enligt Kreml är de fortfarande inte ryska) och den 16 mars hålls en, med största sannolikhet riggad, folkomröstning.

Ryssarna säger sig bekämpa fascism i Ukraina. Då kan man ju fråga sig varför de får jublande stöd av så många av Europas fascister.

"Den ryska annekteringen av Krimhalvön innebar en vändpunkt i Europas efterkrigshistoria vars betydelse vi ännu har svårt att uppskatta", skriver Kniivilä. "Fram till dess levde vi i en värld där det var otänkbart att gränser mitt i Europa skulle kunna ändras med militär makt. Givna löften och överenskommelser skulle respekteras. Nu kan vad som helst hända."

Och nog händer det. Ryssland rustar och far ut i allt aggressivare retorik. Det värsta krigsmullret i östra Ukraina har för tillfället tystnat men vapenvilan hänger på den sköraste av trådar.

I den ryska propagandan är landet fortfarande utsatt för aggressioner från väst. Fiender kryper allt närmare den ryska gränsen. Landet är fullt av inre fiender (alltså oppositionella) och "utländska agenter". Det av Kreml proklamerade svaret är välbekant: mindre demokrati och yttrandefrihet, mer patriotism.

I förra veckan höll Folk och försvar ett seminarium på temat Ryssland, EU, Nato och Sverige. Det var ingen munter historia: fram trädde bilden av ett EU vars sammanhållning kring sanktionerna knakar i fogarna, ett Nato som reagerat för lite och för sent på de ryska framstötarna och ett Sverige som fortfarande på sin höjd vänder sig i sömnen.

Mest tragisk var påminnelsen om hur goda relationerna mellan Kreml och omvärlden var för inte länge sedan. "Ryssland är en europeisk stat", sa Putin i början av 2000-talet. 1994 blev landet partner till Nato, de båda övade tillsammans till härom året och ända fram till mars 2014 gick ryssarna som barn i huset vid Natohögkvarteret i Bryssel.

Detta skulle helt förändras av aggressionen mot Krim och Ukraina. Och det är, oavsett vad Moskva säger, inte EU:s eller Natos fel. Som Anna Wieslander, ställföreträdande direktör på Utrikespolitiska institutet, påpekade: Principen för fördraget mellan Nato och Ryssland 1997 var att alla länder har rätt att välja väg till sin egen säkerhet. I och med Krim har Ryssland börjat agera militärt mot en suverän stat och bryter därigenom mot internationella avtal och principer.

Nato har alltså anklagats för senfärdighet. Men i jämförelse med EU och Sverige har organisationen varit rena Usain Bolt ur startgroparna. Bland annat har man intensifierat sin övningsverksamhet i öst, förberett en ny insatsstyrka med hög beredskap och satt in åtgärder för mer och effektivare ekonomiska resurser till det gemensamma försvaret.

Och Sverige? Några miljarder, ett par ubåtar, lite sega gubbar på Gotland.

Men men. Med lite tur ingår inte Sverige (eller, för den delen, våra vänner i Finland och Baltikum) i det som Ryssland ser som sin intressesfär i den nya världsordning där Kreml nu positionerar sig.

Med lite tur anser sig heller inte ryssarna behöva svenskt territorium för att bevaka och kontrollera denna sfär.

Med lite tur är situationen övergående och det stora landet i öst inser att det tjänar bäst på att återinträda i gemenskapen av demokratiska, marknadsekonomiska, öppna länder.

Med lite tur slipper vi bittert ångra att den nuvarande regeringen inte ens vill utreda ett Natomedlemskap.