Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Erik Helmerson: Extremt är det nya normala

Rasister?
Rasister? Foto: Henrik Montgomery TT

Det skattefinansierade mötet om mänskliga rättigheter diskuterar om Charlie Hebdo var rasistisk. Det är ömkligt.

För en tid sedan inbjöds jag att medverka på något som heter Mänskliga rättighetsdagarna i Göteborg i november. Jag skulle diskutera hur muslimer skildrades i svenska medier. Det gör jag gärna, ämnet är viktigt.

Uppdragsgivare var Diskrimineringsombudsmannen och bland dagarnas arrangörer finns Svenska kyrkan, Göteborgs universitet och Raoul Wallenberg-institutet. Samarbetspartner och stödjare är bland andra Sida och regeringen. Det lät som ett rätt tillförlitligt sammanhang.

Så skrev Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, en bloggpost om MR-dagarna. Kommittén gjorde alltså vad jag borde men inte trodde att jag behövde. Nämligen kollade upp och kritiskt granskade evenemanget.

Det första som konstaterades var att evenemanget valt Nabila Abdul Fattah som konferencier. Hon är krönikör på vänstertidningen ETC och rappare med textrader som berättar vad ”judarna” (inte Israel) gör mot det palestinska folket. Som krönikör i Metro hyllade hon Revolutionära fronten och försvarade vänstergruppen Afas hot mot en domare. Det är inte förbjudet – men konferencier om mänskliga rättigheter, betalad av regeringen?

SKMA lyfter också fram en annan av MR-dagarnas medarrangörer, studieförbundet Ibn Rushd. Det arbetar för ”att islam ska vara en självklar del av Sverige”, vilket är en lovvärd ambition. Desto mer deprimerande att man gång på gång har lyckats bjuda in talare som sprider grova antisemitiska konspirationsteorier. Studieförbundet har över huvud taget en sällsam förmåga att dra till sig dels skattemedel, dels ytterst diskutabla röster.

Ibn Rushd bedriver vilken verksamhet det vill. Men det är anmärkningsvärt att organisationen är medarrangör till temadagar om mänskliga rättigheter utan att dess samröre med antisemiter problematiseras.

Så går jag igenom MR-dagarnas program. Ett seminarium handlar om föreningen – och medarrangören – Ordfronts demokratipris som bland annat gått till Ship to Gaza och nätverket Ofog som trakasserade svenska hbtq-soldater under Pridetåget 2011.

”Kan vem som helst vara antirasist” är rubrikämne på en annan punkt, där forskaren Tobias Hübinette diskuterar knäckfrågan ”Kan alla agera mot rasism, även ’vita svenska män’?”.

När forskaren Mattias Gardell och Rashid Musa från Sveriges unga muslimer dryftar ämnet ”I skuggan av kriget mot terrorismen” blir det säkert också åka av. Synd bara att de två inte får panelsällskap av några meningsmotståndare utan av två personer som med stor sannolikhet är på samma linje, Fatima Doubakil från Muslimska mänskliga rättighetskommittén och kriminologen Janne Flyghed.

Men den programpunkt som verkligen gör mig förhandsdeprimerad heter ”Charlie Hebdo – yttrandefrihetens rasistiska logik”. Arrangör är Afrosvenskarnas riksförbund, ännu en organisation som bedriver kontroversiell verksamhet för skattepengar.

”Dagens seminarium undersöker huruvida Charlie Hebdos karikatyrer är rasistiska”, trumpetar arrangörerna muntert. Tja, då kanske vi ska ha ett seminarium i rummet intill där vi undersöker huruvida våldtäktsoffrets kjol var kort.

Nej, jag kan inte ens raljera över detta. Tolv personer mördades vid dådet mot Charlie Hebdo för att de ritat. Nu betalar min regering och Svenska kyrkan pengar för att diskutera om deras teckningar ändå inte var rasistiska. På ett seminarium om mänskliga rättigheter. Det är rent ömkligt.

Johan Lundberg skildrar i sin bok ”Ljusets fiender” (2013) hur ”ett fåtal individer byggt upp ett svårgenomträngligt nät av organisationer” som är framstående i att stämpla all religionskritik riktad mot islam som islamofobisk. Många av dem dyker mycket riktigt upp även på MR-dagarna.

Men problemet är förstås större än individuella deltagare och tveksamma seminariepunkter. Det handlar om en kontext, ett problemformuleringsprivilegium. En enda, ilsket blinkande bild som tar över och tränger undan alternativa förklaringsmodeller och blir svensk norm. ”Ta med din klass på Mänskliga Rättighetsdagarna”, uppmanar arrangörerna. En annan målgrupp är ”Anställda och förtroendevalda inom stat, kommun och landsting”.

Det offentliga Sverige verkar alltmer tro att det är de radikalaste rörelserna, de mest högljudda debattörerna, som också är de mest legitima kämparna mot rasism och för feminism och mänskliga rättigheter.

I själva verket är det ju ofta tvärtom. Det är de lågmälda, de resonerande, de som kan ta in åsikter från flera olika håll och väga dessa mot varandra, som för mänskligheten framåt.

 

Inlägg: ”Det behövs diskussion kring samtidens svåra frågor”

Med anledning av Erik Helmersons artikel ”Extremt är det nya normala” (DN 3/9) vill vi tydliggöra syftet med årets arrangemang:

När Mänskliga Rättighetsdagarna ­genomförs med temat ”Tillsammans mot rasism” är det viktigt att ha med olika perspektiv och att samtala med och inte enbart om de som utsätts för rasism.

Därför har vi en bred samling med 180 seminarier om allt från Sveriges antiziganistiska historia till minnet av Kristallnatten och utsatta EU-med­borgares vårdsituation.

Mänskliga Rättighetsdagarna är sedan 15 år en arena både för lågmält resonerande och för diskussion kring svåra frågor i samtiden.

Erik Helmer­son tycker att det sistnämnda är extremt. Vi tror att det behövs.

Anna Wigenmark, för Mänskliga Rättighetsdagarnas huvudarrangörsgrupp

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.