Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Erik Helmerson: Framtiden är borgerlig

Framåt mot dåtiden. Olof Palme talar till studenterna på kårhuset i Stockholm i maj 1968.
Framåt mot dåtiden. Olof Palme talar till studenterna på kårhuset i Stockholm i maj 1968. Foto: Pressens Bild

De nya radikala ökar pressen på S. Ideologistriden kan gynna Alliansen.

Det är svårt att missa likheterna mellan dagens nyvänster och de totalitära tokstollar som härjade i debatten på 1970-talet.

Då som nu gavs en teoribas på universiteten. Då lästes det marxism, i dag postkolonialism och intersektionalitet. Då som nu exploderade kårhusens väggar och därifrån strömmade nyutbildade och nytra studenter in på landets medier. Då till tidningar och Sveriges Radio, i dag inte minst till Twitter och olika nätforum. Och Sveriges Radio.

Resultatet blev under 70-talsåren en period av stark framgång för den yttre vänstern. Dess agenda och problemformuleringar tog över och det offentliga samtalet kantrade kraftigt åt babord. En tid. Sedan rätade det, sakta, upp sig.

I takt med att vänstern blev allt radikalare blev den också alltmer effektsökande och korkad. Extremiströrelser har dessutom tydligen en stark aptit på sina egna barn. Det syns även i dag både till höger och vänster och karakteriseras, då som nu, av fraktionsstrider, försäkringar om att man själv har den ”rätta” läran och utpekande av någon annan som avskyvärd avfälling, trots att en utomstående över huvud taget inte kan se skillnaden mellan den som pekar och den som är måltavla.

När man tvingas ta för mycket skit av människor som egentligen står på samma sida tröttnar man rätt snabbt.

De interna bråken i kombination med den absurda politiken fick för några decennier sedan resten av samhället att fundera. Vänta nu. Förstatligande av företag, hyllningar av massmördare som Lenin och Mao, proletariatets diktatur... Vilken vettig människa tror att detta är rätt väg att gå för att skapa ett beboeligt Sverige för mig och mina barn?

Inte minst stod Socialdemokraterna emot. Partiets väljare var ännu till stor del arbetarklass, de hade på fabriksgolven tagit fajten mot just de kommunister som medelklassens unga nu hyllade. Visst präglades partiet av Olof Palmes retorik, engagemanget för socialiströrelser i tredje världen, löntagarfonderna – men man höll rågången vänsterut. Partiets breda lager saknade intresse för revolution och kommunism.

Frågan är vad som händer i dag. Den svenska arbetarklassen har förstås krympt. Socialdemokraternas väljare blir äldre, vilket bland annat belyses av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson i en ny artikel på bloggen Politologerna. I dag är omkring en tredjedel av S-väljarna äldre än 65 år, i början av 1990-talet var de kring 20 procent.

Hur kommer dagens socialdemokrati att hantera trycket från nyvänstern? Hur bemöter man den uppskruvade retoriken, hetsen mot kapitalism och ”vita medelålders män”, kraven på alltmer normkritik, kvotering och radikal feminism?

Situationen för S blir inte lättare av att partiet måste hålla koalitionspartnern Miljöpartiet på gott humör – och samtidigt hålla flanken mot Sverige-demokraterna, som lockar framför allt partiets yngre traditionella väljare. Risken finns att socialdemokratin över tid drivs längre vänsterut, att Veronica Palm-halten i partiet ökar betänkligt.

Då är det lättare för borgerligheten. Just nu kan Alliansen bara sitta stilla i ideologistormen och se hur den sliter i motståndet. Svensken i gemen är helt enkelt inte över hövan intresserad av radikal fraspolitik som utpekar landet som genomsyrat av förtryck och strukturell rasism.

Inte minst torde detta gälla nyare svenskar, för vilka stora delar av den svenska radikalare vänstern måste framstå som försöksutskrivna från Lustiga huset.

Allt som behövs är att borgerligheten motstår frestelsen att spela radikaliseringsspelet, för där är den utan chans mot dem som har tränat i åratal. Var inte ängsliga och kvittra med i dårfinksången. Det finns ingen anledning att snegla åt avancerade kvoteringsförslag, kulturrelativism, nervös normkritik och allmän systemomstörtning.

Det handlar inte om att blunda för samhällsproblem som finns – däremot om att hitta andra lösningar än vänsterns. Fokusera på kärnbudskapet: företagande, jobb, integration, ett fungerande försvar, ett modest skattetryck och ett samhälle som inte är övertygat om att precis alla problem bäst löses av att man kastar politik på dem.

Den debatt som definitivt fick pendeln att svänga tillbaka, och 70-tal att bli 80-tal, var löntagarfonderna. Och tror ni inte att just i dessa dagar krattar LO manegen för ett nytt förslag; på fredag presenteras en rapport under rubriken ”Dags igen för löntagarfonder?”.

I en tid då den radikala vänstern präglas alltmer av fraktionsstrider, ökat dårfinkeri och mindre samhällsförankring gör alltså fonderna comeback. Nog är framtiden borgerlig.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.