Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Erik Helmerson: Guillou svamlar om Sovjet

Lagarbete. Ryska och amerikanska styrkor firar segern över Nazi-Tyskland.
Lagarbete. Ryska och amerikanska styrkor firar segern över Nazi-Tyskland. Foto: Misha Japaridze/AP

Ingen ”liberal” har förnekat att Sovjets folk led fasansfullt under kriget. Jan Guillou drar i dundrande strid mot en fiende som inte finns.

Jan Guillous syn på andra världskriget, skriver han i en kolumn i Aftonbladet, formades förstås på ett ofantligt coolare sätt än hos oss vanliga glasögonpluggisar. Den ”kom från Winston Churchills memoarer, som jag plöjt under mina helger i internatskolans arrest”.

Denna kunskap, smidd med stål­galler, använder han för att åter gå till storms mot ”liberaler” vars åsikt det är att – ja, vad? Det hela är lite oklart, men han menar att de förringar det ryska folkets insatser för att besegra Hitler.

Det vore överdrivet att påstå att inte ett ord stämmer i Guillous text, men det är inte lätt att hitta en helt korrekt mening. Låt oss ändå förutsätta att han faktiskt satt i den där arresten och läste Churchill (och förmodligen samtidigt lärde sig mandarin, att applådera med en hand och att tala med fåglar). Men sedan brakar det loss.

”Det var alltså Sovjetunionen som besegrade Hitler, självklart”, trumpetar Guillou. Men det är det ju inte. Vad som är självklart är att det inte går att besvara frågan ”Vem besegrade Nazityskland?” med ett eller två ord.

Att Sovjetunionen var det land som förlorade överlägset flest människor, och Röda armén de som intog Auschwitz och Berlin, är det såvitt jag vet ingen som förnekar, det vore ju dumt. Men ”Sovjet­unionen” är förstås inte hela svaret på frågan om vem som slog Hitler, just för att det inte finns ett entydigt svar. De allierade kallades så av ett skäl.

Guillou undrar till exempel hur professor Kristian Gerner kunnat hävda att Storbritannien var delaktigt i segern över Hitler. ”Frågan är hur historiker Gerner tänkte där. Terrorbombningarna av Hamburg och Dresden?”

Jag vet förstås inte hur Gerner tänkte, men troligtvis anspelar han på att Storbritannien förklarade Tyskland krig utan att själv vara angripet och att landet länge stod mer eller mindre ensamt mot nazismens trupper. Till skillnad från Sovjetunionen, som gick i pakt med Hitler, anföll sina grannar och sedan var Berlins allierade ända tills tyskarna korsade gränsen.

Det var detta debatten gällde: hur andra världskriget började samt vad som skedde efter dess slut. Det vet inte Jan Guillou, åtminstone hindrar det honom inte att skriva om annat. Med texten i Aftonbladet har han helt enkelt byggt upp en gigantisk liberal halmgubbe, nästan men inte riktigt lika stor som han själv. Denna bekämpar han synnerligen resolut.

Men så här var det. Aftonbladets ­kulturchef Åsa Linderborg fick kritik, inte minst på Expressens kultur­sidor, för sin maning till ­tacksamhet mot Röda armén som ”räddade världen”. Hur kan någon kalla den av Sovjet­unionen ockuperade världen för ­”befriad”, undrade kritikerna. Baltikum var inte fritt, inte heller Polen, Ungern, Jugoslavien eller halva Tyskland. Vad som vidtog för befolkningen där och i hela ”öst” efter kriget var decennier av diktatur, hunger, våld, angiveri, propaganda, fångläger och grymhet.

De som bemött Linderborg kallas nu av Jan Guillou för ”skönandar och kulturpolitruker”; alternativa titlar skulle kunna vara författare, historiker och ättlingar till Stalins offer.

Här brakar alltså Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo; han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr – men ingen kan ta ifrån honom att han bankar mycket högt.

Diskussionen har också handlat om Vladimir Putin. Jan Guillou tycker att det är obegripligt hur någon kan påstå att delar av vänstern hamnat på samma sida som extrem- och populisthögern i sitt överseende med Putins agerande. Men detta fenomen ligger tydligt för var och en att se. Förmodligen känns det hos några till vänster obekvämt i det pro-Ukrainska åsiktshörn som så tydligt intagits av både USA och EU – en känsla som går igen ute på högerkanten, där man dessutom ser Putin-Ryssland som ett bålverk mot islam och modernitet.

Konstigare än så är det inte, och just Aftonbladets kultursidor hör till dem som länge gett en avvikande, mer ­positiv bild av Kremls agerande.

Så varför öda energi på en artikel så full av besynnerligheter? För att ­Guillou inte verkar i vakuum. AB-texten har delats 2 500 gånger på Facebook, rätt många anser nog att han bara ger de däringa ”liberalerna” vad de förtjänar. Lars Ohly, av alla människor, frågar sig på Twitter pösande nöjt om inte historieförfalskning är en ”liberal paradgren”.

Allt detta hade vi sluppit om Jan ­Guillou läst lite fler böcker där i arresten. Kanske var han redan då upptagen med att bygga halmgubbar.