Signerat

Erik Helmerson: Ingen bryr sig om förtryckta kristna

De kallas assyrier, armenier, kaldéer och melkiter. De kommer från länder som Irak och Syrien, där de hållit till i nästan 2 000 år. Nu står de kristna minoriteterna i Mellanöstern inför valet att låta sig underkuvas eller dö.

Under Saddam Husseins dagar fanns som mest 1,4 miljoner kristna i Irak. Krigen och förföljelsen utförd av extremister som IS har begränsat antalet till 260 000. Inom fem år kan kristendomen vara bortrensad från Irak, om vi inte ser ”avgörande ingripanden” från omvärlden.

Detta slås fast i en ny rapport från den katolska organisationen Aid to the church in need, presenterad i London i veckan.

Rapportens namn är ”Persecuted and forgotten?”. Det sista ordet är viktigt. Fortfarande talas det tyst om de förföljda kristna, fortfarande har det inte sjunkit in i det svenska och västliga medvetandet att kristna är de kanske mest förföljda globalt just nu.

Kristna är ju de pensionärer som gungar i svenska kyrkbänkar spridda söndagar, kristna är rosenkindade abortmotståndare och mer eller mind­re helknäppa amerikanska presidentkandidater. Varför skulle de vara under hot – och om deras tro skulle dö ut, är problemet verkligen jättestort?

Svaret är naturligtvis att de flesta kristna inte alls tillhör någon överklass, inte alls är vare sig vita européer eller yviga amerikaner. Och att de har precis lika stor rätt till sin tro som andra grupper, var de än befinner sig.

Men är inte Mellanöstern islams kärnland? Jo – också. Men de första Jesustroende antas ha kommit till nuvarande Irak redan på lärjungarnas tid, och Syrien, Egypten och Turkiet var alla starka kristna fästen före islams födelse och snabba militära expansion på 600- och 700-talen.

Sedan dess har kristna och muslimer levt sida vid sida i regionen. Långtifrån friktionsfritt, men ändå tillsammans. Den nutida extremismen har ändrat på detta snabbare än någon kunnat frukta. Förutom det akuta läget i Irak pekar rapporten ”Persecuted and forgotten?” på en ”massiv flykt” från andra delar av Mellanöstern. Även i många afrikanska länder är situationen akut på grund av terrorgrupper som Boko Haram.

Den period som undersökts, hösten 2013 till sommaren 2015, har varit ”katastrofal” för de kristna i de områden där de redan var som mest sårbara. Antalet länder där de utsätts för extrem förföljelse steg från sex till tio. Det värsta hotet är islamistisk extremism. Kristna ställs inför valet mellan att betala skatt, flytta, konvertera till islam – eller dö.

I oktober 2011 skrev den danske journalisten och författaren Klaus Wivel ett öppet brev till landets nye utrikesminister, Villy Søvndal. Wivel undrade vad ministern gjorde för att uppmärksamma de tusentals kristna som lämnade Egypten, där förföljelserna eskalerade i den arabiska vårens spår. Wivel fick inget svar. Då gav han sig i stället ut på en reportageresa till regionen, som mynnade ut i boken ”De sista kristna” (Marcus förlag, 2015).

Ett syfte var att förstå varför inte ­Søvndal tycktes bry sig om de kristnas situation. ”Varför denna tystnad, denna brist på empati och förfäran?”, undrar Wivel. Samma fråga, varför, ställer de kristna som han möter i regionen. Och jag undrar också. Men jag är säker på att en del av förklaringen ligger dels i många arabiska regimers ointresse av och ibland fientlighet mot kristna, dels i västliga politikers eviga känsla av postkolonial skuld.

Anta att bekännare av någon annan religion utsattes för samma massiva förföljelse som de kristna. Hade då lika lite gjorts, tystnaden varit så kompakt, beslutsfattarna så upptagna med annat?