Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Jo, samhället blundar för vänstervåld

Knogjärn tillhörande en åtalad vänsterextremist från Strängnäs, beslagtaget av polisen.
Knogjärn tillhörande en åtalad vänsterextremist från Strängnäs, beslagtaget av polisen. Foto: Polisen

Liberalen Fredrik Segerfeldts artikelserie om våldsvänstern är ett försvarstal för demokrati och ickevåld. Reaktionerna på den visar att han har rätt.

Nu har det snart gått en månad sedan den liberale debattören Fredrik Segerfeldt först annonserade sin planerade artikelserie om antidemokratiska element i den svenska vänstern. Han gjorde det genom att i sociala medier efterlysa tips på universitetsanställda med bakgrund i "den våldsutövande extremvänstern".

En ganska vällovlig ambition, kunde tyckas, i synnerhet som det omedelbart stod klart att han skulle utföra just ett journalistiskt arbete och att hans förfrågan var en del av researchen. Men alla såg det inte som samhällsnyttig journalistik.

I sociala medier rasades och frustades. Riksdagsledamoten Ali Esbati (V), anklagade på sitt sedvanligt subtila sätt Segerfeldt för att "göra listor till kommande fascistledare". Åsa Linderborg på Aftonbladet kallade det för "åsiktsregistrering" och konstaterade: "Vad han ska ha sin lista till är öppet för spekulation".

Det var en rolig formulering: Segerfeldt sa visserligen artikelserie, men det är ju onekligen öppet för spekulation om att det i själva verket handlade om till exempel tips på namn som någon lokal häxdoktor skulle kasta dödsförbannelser på.

Tidningen Internationalen tog det ett steg längre och menade att syftet var att folk skulle "åsiktsregistreras av en liberal med bruna tendenser". Ett kreativt sätt att avfärda en debattör som brukar plädera för fri invandring och som aldrig gjort någon hemlighet av sin starka motvilja mot inte minst Sverigedemokraterna.

Nu har Fredrik Segerfeldts artikelserie publicerats i sin helhet, på sajten Smedjan som drivs av näringslivets tankesmedja Timbro. Det är viktiga texter. Inte för att de avslöjar något nytt, snarare är det en kunskapssammanställning. Inte heller för att de skulle vara omöjliga att invända mot i detalj, snarare inbjuder de till vidare diskussion.

Och framför allt inte för att de orättvist skulle "hänga ut" någon. Segerfeldt gör några enkla konstateranden: Den svenska demokratin hotas från både höger och vänster. Men vänsterhoten förnekas eller förringas på ett sätt som aldrig skulle ske med attackerna från höger.

Serien är lång och gedigen, hellre än att räkna upp exempel därur rekommenderar jag alla att läsa: den finns på timbro.se/smedjan. Det är lätt att konstatera att de fall som Segerfeldt nämner är väldokumenterade, flerfaldiga och ofta nära i tid.

Del ett handlar om Vänsterpartiet, som lyckas undkomma så mycket av den kritik som riktas mot Sverigedemokraterna. Båda partierna har en gravt antidemokratisk närhistoria, båda har "svansar som sysslar med hat, hot och våld", med Segerfeldts ord. Och det är sannerligen ytterst svårt att föreställa sig liknande hatsvansar i, säg, Socialdemokraterna eller Centern.

Jag tycker inte att man ska gå så långt som att "jämställa" V och SD, något Segerfeldt anklagats för. Däremot är det ju grov dubbelmoral att strunta i alla de vänsterpartister som vräker ur sig förakt mot den parlamentariska demokratin och synen att samhällets problem ska lösas utan våld. "Många blir mer upprörda när man granskar politiskt vänstervåld än när man utövar det", skriver Segerfeldt med en tyvärr relevant formulering.

Den svenska demokratin hotas från både höger och vänster. Men vänsterhoten förnekas eller förringas på ett sätt som aldrig skulle ske med attackerna från höger.

 

Ryggmärgsreflexen hos dem som avfärdat honom är sorglig. Begreppet "vänstervåld" består av två komponenter. Det är inte "vänster" som är problemet som Segerfeldt granskar, det är våldet. Varför är det så många inom vänstern som inte inser att vaksamhet mot ytterligheter gör den svenska demokratin starkare, inte svagare?

En intressant faktor i sammanhanget är att de som motsatt sig granskningen, och tycker att det är fel att gå så hårt åt de antidemokratiska tendenserna i vänstern, ger Segerfeldt delvis rätt. Måttstockarna ser annorlunda ut.

Nu invänder vän av ordning: Är detta verkligen rätt tid att göra upp med vänstervåldet? Är det inte just nu högern som radikaliseras och högerdebattörer som uttrycker eller relativiserar åsikter som för några år sedan hade varit otänkbara utanför hathögerns nätbubblor?

Svaret är: Granskning av vänster- respektive högerhot mot demokratin är inte varandras substitut, de är nödvändiga komplement. Att man skriver om det ena betyder givetvis inte att man struntar i det andra.

Radikaliseringen av den svenska högern är ett fenomen som skrämmer och kräver hård granskning. När så sker hoppas jag att sanna liberaler fortsätter att stå på demokratins sida, inte pekar finger och snyftar: "Men andra sidan då, de är ännu jättedummare."

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.