Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Kyrkan lutar åt vänster

Blivande biskopar? Demonstration i Uppsala domkyrka, världskyrkomötet 1968.
Blivande biskopar? Demonstration i Uppsala domkyrka, världskyrkomötet 1968. Foto: Ragnhild Haarstad TT

Är Svenska kyrkans medlemmar nöjda med politiska utspel som går stick i stäv med deras egen uppfattning? undrar Erik Helmerson.

Svenska kyrkan uttalar sig gärna i dagspolitiska frågor, den vill vara samhällsengagerad och ta ställning. Men engagemanget tycks luta vänsterut, inte sällan låter dess företrädare som gamla studentvänsterföreträdare som vuxit upp till män och kvinnor i staten.

Intressant då om det visar sig bero på att de är gamla studentvänsterföreträdare som vuxit upp till män och kvinnor i om inte staten så i alla fall före detta statskyrkan.

På tisdagen släpps en rapport från Timbro, ”Omvägen om Gud” av prästen Annika Borg och religionshistorikern Eli Göndör. Där drivs just denna tes, att kyrkans politiska riktning styrs av ett ganska litet antal företrädare som träffades och formades under 68-åren. Dessa unga radikaler ville gifta ihop teologi med (vänster)politik, eller snarare trycka in andlighet och teologi i en trång bur av socialistisk kontext.

Rapportförfattarna beskriver det som att ”de hade en politisk vision och fann en kyrka”. Man skulle också med bibelspråk kunna säga att köttet, den marxistiska materialismen, blev ord.

I dag, 40 år senare, är gränserna ibland suddiga mellan socialdemokrati och kyrka. Partiet är skickligt på att mobilisera inför kyrkovalen, och eftersom få av kyrkans medlemmar röstar blir S-inflytandet stort. Flera av de tongivande rösterna – som Helle Klein, biskop Eva Brunne och förra LO-basen Wanja Lundby-Wedin – har S-bakgrund.

Tankesmedjan Seglora har länge varit ledande i att ange riktning för de radikalare delarna av Svenska kyrkan. Tonen mot motståndare på nätet har, för att uttrycka sig stillsamt, varit långt från att vända andra kinden till. Pengarna kommer bland annat från kollekt i  Stockholms stift – där Brunne är biskop och Helle Klein varit präst.

Timbrorapporten sammanfaller med en reportageserie i den kristna tidningen Dagen under rubriken ”Uppsala 68 ändrade kyrkorna för alltid”. Där beskrivs den stora betydelse som världskyrkomötet det året hade för tongivande företrädare för den svenska kristenheten. Nu grånade kyrkoprofiler, med förre ärkebiskopen KG Hammar i spetsen, berättar om minnen av ”revolution som ett politiskt instrument”, demonstrationer i Domkyrkan, Vietnamkriget, solidaritet med Palestina och ”social väckelse”.

Det är ingen vågad gissning att de gamla socialdemokratiska reflexerna ligger bakom Svenska kyrkans besynnerliga utrikespolitiska hållning. På senare år har kyrkan till exempel fått ymnig kritik för bristande engagemang för förföljda kristna.

I spåren av krigen i Irak och Syrien, och den islamistiska radikaliseringen, har kristna i stor skala utsetts till måltavlor, dödats, kidnappats, tvångskonverterat eller fått betala extraskatt för sin tro. Mängder har drivits bort från det som är kristendomens kärnområden och där man tidigare levt i relativ fred med sina muslimska grannar.

Den internationella uppmärksamheten och avskyn har ökat, inte minst från andra kristna samfund. Men Svenska kyrkan har varit förvånansvärt tyst. När man uttalar sig om Mellanöstern handlar det oftast om Israel-Palestina-konflikten, och då med udden riktad mot Israel.

Är det då fel om Svenska kyrkan har en politisk tendens? Är det kanske omöjligt att gå i Kristi fotspår, med allt vad det innebär av kärlek till ”dessa minsta som är mina bröder”, utan att vara vänster?

På den andra frågan kan man svara ett självklart ”nej”. Det finns några hundra miljoner kristna som lever i  barmhärtighet och kärlek till nästan och ändå inte delar en svensk socialdemokratisk världsbild med rötterna i  68-vänstern.

Den första frågan är knepigare. Ingen av kyrkans företrädare har, mig veterligt, myglat sig till otillbörligt inflytande. Allt har skett med öppna kort. Frågan kanske inte är varför vänstern har tagit över tolkningsföreträdet utan varför de mer liberala, ickesocialistiska medlemmarna i kyrkan låtit dem göra det.

Och om dessa verkligen är nöjda med ett status quo där kyrkliga utspel går stick i stäv med deras egen uppfattning om vad som är bäst för samhället och medmänniskorna.

Sedan kanske man, som utomstående betraktare, kan få ställa en vanvördig fråga. Är det rimligt att partipolitiken ska kunna få så stort inflytande i styret av en kyrka?

Svenska kyrkan är, med sina 6,3  miljoner medlemmar och stora ekonomiska tillgångar, en enorm maktfaktor i samhället. Det talas helt enkelt för lite om vad kyrkan gör, och borde göra. Sedan 1968 har den teologiska verksamhet blivit allt mindre relevant och den politiska allt intensivare. Är det verkligen vad medlemmarna efterfrågar?