Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Rädda kulturen från politiken

"Befrielsefronten" av Maria Sveland, en av pjäserna på maj månads Scenkonstbiennal i Norrköping.
"Befrielsefronten" av Maria Sveland, en av pjäserna på maj månads Scenkonstbiennal i Norrköping. Foto: Kicki Nilsson/Icon Photography

Varför biter inte fler svenska kulturskapare politikernas uppfordrande pekfinger? För att i samma hand finns pengabunten.

Det finns vissa kodord att hålla uppsikt efter i recensionerna. Verket kanske är "angeläget" eller "samtida". Säkert "tar det ställning" och "berör några av vår tids verkliga ödesfrågor", frågor som oftare än inte är rasism, kapitalism och/eller sexuell identitet.

Man fattar ju att verket förmodligen är rätt dåligt. Men i sådana recensioner blir de rent konstnärliga parametrarna ofta underordnade. Bara verket på ett "modigt" sätt, det vill säga i enlighet med recensentens och etablissemangets vanligare värderingar, tar upp politiska frågor blir betyget ändå sällan sämre än godkänt.

Det är faktiskt inte klokt hur samtidskulturen sedan åratal varit reducerad till maskineri för att producera vissa åsikter. En skvadron kulturbyråkrater fördelar bidrag till konstnärer som påpekar att rasism är dåligt och könsöverskridande bra. Missförstå mig inte, jag håller med – men jag instämmer i mycket som jag inte tycker prompt måste mängas in i mina kulturupplevelser.

Nyligen fördes en intressant debatt på Expressen Kultur. Dramatikern Isabel Cruz Liljegren bidrog med en text om årets Scenkonstbiennal i Norrköping. Hon beskriver med irritation ett evenemang präglat av verk med "en tydlig agenda och inslag av undervisning i något ämne (fascism, mens, en teatergrupps arbetsmetod, fittan, feminism, fäbodar och så vidare)." Uppenbarligen drunknar konsten under politiska pamfletter.

Alla tycker dock inte att texten på banderollerna var stor nog. På samma sidor beklagar teaterdramaturgen Patrik Franke att han på Scenkonstbiennalen hittar "i stort sett ingenting som på allvar tar upp klimathotet". Tidigare biennaler har minsann tagit upp både "kön och främlingsfientlighet" – var fanns miljön?

Var fanns konsten, frågade han inte. Var fanns bra pjäser, frågar för få.

I förra veckan gav Timbro förlag ut Lars Anders Johanssons bok "Att dansa efter maktens pipa". Den är en exposé över den svenska kulturpolitiken som skildrar hur kulturen politiserats sedan sent 1800-tal och hur vi hamnat i dagens situation där bidrag fördelas efter budskap och konstnärer lärt sig att tryffera sina ansökningar inte med konstnärliga visioner utan politiska modeord. Kulturen har reducerats till naturmedicin som anses bota sjukdomar som rasism och sexism utan att någon riktigt kan förklara hur.

Betyder det att bra konst är oförmögen att skapa bra värderingar? Absolut inte, men budskapen måste stå i konstens tjänst, inte tvärtom. Värderingarna ska framgå mellan bokens rader, inte skrivas med tusch på läsarens näsa.

Den Godot vi väntar på är en politiker med nästa års bidragspåse.

Man måste inte instämma i alla Johanssons teser för att se huvudproblemet. Socialdemokratin har skapat ett bidragsmaskineri som lyfter viss kultur, den rättänkande, och förkväver annan. När ickesocialistiska regeringar tagit över har de varit för ointresserade eller rädda för att förändra systemen i grunden, de har knappt ens skrapat på ytan.

Kulturens främsta ideal borde alltid vara att stå fri. Konstnärliga skapare ska kunna slå åt alla håll, inte minst mot den politiska makten, och uttrycka de mest vansinniga idéer – eller inga idéer alls utöver den att konsten ska skära som en kniv genom vardagsdimman och lämna bestående ärr i själen hos den som råkar komma i vägen. Men vem vågar skapa ett politiskt obekvämt verk om det effektivt avskärmar en från all form av offentligt stöd?

Ur den aspekten blir Scenkonstbiennalen i Norrköping en miniatyrinstallation över den svenska kulturen år 2017. Å ena sidan står konstnärer som svettas för att få fram bidragsmaximerande verk om mens och fascism, å andra sidan kritiker som pekar på vilka Angelägna Frågor som konstnärerna råkat glömma. Den Godot vi väntar på är en politiker med nästa års bidragspåse.

Låt oss summera. Staten, som borde vara garant för kulturens frihet, har i stället satt den i åsiktsfängelse. Kulturjournalisterna, som borde försvara denna frihet, ber i stället kulturen att kliva längre in i cellen. Kulturen, rädd att matransonerna ska minska, gör som fångvaktaren säger.

På kulturminister Alice Bah Kuhnkes rum satt förut en bonad med texten "Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. Och det gör vi sannerligen. Men till skillnad från i Kina måste den komma nedifrån.

Kanske är debatten i Expressen starten på en ny våg av konst som ger fingret åt staten och låter konstnärlig kvalitet, denna så undflyende ande, bli viktigare än det maskinmässiga kamerala uppräknandet: Ett budskap, tio tusen. Två budskap, tjugo tusen...

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.