Ledare

SD är inte målet

Nyligen skrev Sakine Madon en ledare i Expressen med rubriken ”Journalister vinklar för att inte gynna SD”. Madon har gjort en öppen enkät i sociala medier och av flera journalister fått samma svar: ”Ja, vi utelämnar ibland fakta för att inte spela SD i händerna”. Andra svarar blankt nej, ytterligare andra komplicerar frågan.

Jag har varit verksam som journalist i 24 år. Jag kan på rak arm inte erinra mig en enda gång som vi på någon redaktion talat i termer av att gynna SD eller ej.

Det är inte heller så, vilket anhängare av alternativmedier tycks anse, att journalister styrs så hårt av vänstersinne att vi förtiger alla brott begångna av mörkhyade. Den teorin korresponderar närmast med tanken om ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”, en synnerligen snurrig konspirationsteori om att journalister ingått en hemlig överenskommelse om att glorifiera flyktinginvandring.

Däremot. Vissa reflexer sitter djupt i den journalistiska kroppen. Vi uppfattar till exempel vårt uppdrag som att vi alltid ska ”stå på den svages sida”. Det avspeglar sig på många sätt, som i dreven mot makthavare där det ofta är underförstått att pampar skor sig på ”den lilla människans” bekostnad.

Vi verkar i en yrkestradition av offer och gärningsmän. Det finns alltid en skurk och en drabbad. Medierna har gärna sett ”invandrare” som ett offerkollektiv. Detta kan lätt styrkas med socioekonomisk statistik. Vilka är fattigast, mest brottsutsatta, mest arbetslösa – inte är det etniska svenskar mitt i livet, för att tala Reinfeldtska.

Det är, tror jag, bland annat därför som den journalistiska reflexen säger att vi inte ska beskriva etnicitet vid rapportering om exempelvis kriminella gäng. I konflikten mellan två journalistiska principer – ”öppenhet” mot ”den svages sida” – segrar ofta den senare.

Ibland får det oss, anser jag, att hamna alldeles fel. Sakine Madon nämner hedersbrottsligheten. Det tog skamligt lång tid innan medierna vaknade och vågade ta tag i frågan. Plötsligt hade ju ”offren” blivit gärningsmän. Vad vi missade var tre saker:

Många i sammanhanget var inte offer alls – det är rätt rasistiskt att automatiskt se en mörkhyad som offer. Det går dessutom utmärkt att vara offer och gärningsman samtidigt, i olika sammanhang. Och framför allt: tystnaden gick ut över de verkliga offren, de som drabbades av hedersvåldet.

Samma misstag riskerar att upprepas i ämnen som rör till exempel jihadism, våld på flyktingförläggningar och religiös kontroll av kvinnor i utsatta förorter.

Traditionella medier styrs ofta av humanistiska principer. DN ”verkar i en upplysningstradition”. Vår kollega formulerar det: ”Ända från början har liberalism, tolerans och solidaritet varit Expressens kännemärken”.

Det är underförstått att dessa principer inte går att förena med en främlingsfientlig, intolerant agenda. Därför drar vi oss för att i onödan publicera uppgifter som kan bidra till ett mer främlingsfientligt klimat.

Jag har som sagt personligen aldrig hört att vi journalister ska motarbeta SD. Däremot att vi ska vara försiktiga med att spela främlingsfientliga krafter i händerna.

För mig är det en rimlig princip, även om den som sagt ibland slagit farligt fel.

”Journalistiken skulle må bra av att bli mer transparent”, sa professor Jesper Strömbäck nyligen till tidningen Resumé. Jag håller med honom. Diskussionen om vad vi inte publicerar, och varför, är viktig.