Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Sverige har skrikit så högt att Israel slutat lyssna

Dämpa tonen.
Dämpa tonen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

I Sveriges syn på Israel-Palestina-konflikten är det maktanalysen som dominerar. Regeringens aktivistiska ton påminner om en skrikande tonåring.

Orden från den israeliske talesmannen Emmanuel Nahshon är saltare än Döda havet: "Med tanke på den här svenska regeringens extraordinära framgångar i fredsskapande över hela världen är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen lösa denna regions svårigheter. Varför kunde de inte komma tidigare?"

Nahshon kommenterade alltså, med drypande sarkasm, utrikesminister Margot Wallströms utspel om ett "särskilt sändebud" för en lösning av konflikten mellan Israel och Palestina.

Om han varit företrädare för ett av de små israeliska partierna med bosättningar högst på agendan vore det inte konstigt. Inte heller om det hade rört sig om en politisk journalist eller annan kommentator. Men nu är Emmanuel Nahshon talesman för Israels utrikesdepartement. Orden kan alltså ses som ett regeringsuttalande. Jag undrar hur ofta det tonfallet tidigare förekommit i fredstid två demokratier emellan.

Man kan önska att UD i Jerusalem bättre höll sig till den diplomatiska artigheten. Samtidigt får man se uttalandet som ett underkännande av S-regeringens Israelpolitik. Förhållandet var redan bottenfruset. Nu har det gått över i öppet israeliskt förakt.

Det började med ett snabbt, icke parlamentariskt förankrat svenskt beslut om att erkänna staten Palestina. När Wallström så talade om ”utomrättsliga avrättningar” i samband med Israels svar på palestinska terrorattacker blev hon nekad inresa i Israel. Sedan dess har relationen regeringarna emellan varit närmast ickeexisterande.

Lanseringen av det svenska sändebudet var därför välvilligt men hopplöst naivt. Israel saknar helt förtroende för Sverige – vad skulle landet ha för intresse av en svensk medlare?

Konflikten mellan Israel och palestinierna handlar om makt. En massiv övermakt finns hos den israeliska sidan, och den missbrukas ofta och med förödande resultat för palestinierna. Den israeliska regeringen tycks dessutom vara på väg mot en allt brutalare attityd; den senaste tidens förändringar i bosättningspolitiken spänner åt tumskruvarna än hårdare och försvårar för freden.

De som är ivrigast att fördöma Israel har säkert detta perspektiv för ögonen. Maktanalysen pekar tydligt ut en part i överläge och en betydligt svagare.

Israel saknar helt förtroende för Sverige – vad skulle landet ha för intresse av en svensk medlare?

Men konflikten handlar också, och inte minst, om värderingar. Israel är en demokrati som gång på gång i sin korta historia har anfallits av sina diktatoriska grannar. Dess palestinska motparter är dels Fatah, som är demokratiskt högst tvivelaktigt, dels Hamas som inte har med demokrati att göra. Israel har Prideparader, de palestinska makthavarna förföljer och dödar homosexuella. Israel har press- och yttrandefrihet, de fundamentalistiska palestinska motparterna undanröjer oppositionella och uppmanar med antisemitiska tongångar till terror mot israeliska civila.

När Sverige förhåller sig till konflikten är det ofta maktanalysen som dominerar. Särskilt tydligt har detta varit under Löfvens regering. Den som står på den svagare sidan har moraliskt rätt, alltså har Wallströms politik kunnat präglas mer av aktivism än diplomati.

Att fördöma Israel må låta bra och ge poäng på hemmaplan. Men vill man spela en roll som moralisk stormakt är det inte bara tonfallet som räknas utan också balansen. När klandern blir för orättvist ensidig kommer den kritiserade sidan att stänga öronen.

En aktivistisk ton påminner om en skrikande tonåring. Diplomati är ett vuxet samtal. Orden vänner emellan må ibland vara aldrig så hårda, men till vänner lyssnar man och slår inte igen dörren.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.