Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Erik Helmerson: ”Utsatthet” är ingen ursäkt

Vem är den utsatta? Reportrar med kippa i Malmö.
Vem är den utsatta? Reportrar med kippa i Malmö. Foto: SVT

Att förövaren tillhör en ”utsatt grupp” gör inte brottet mindre allvarligt. Det gäller även antisemitismen i Malmö.

Det som pågår i Malmö är vedervärdigt och en skam för stadens makthavare.

Vi har många gånger hört om hotelser riktade mot judar på stan, om vandaliserade synagogor och judiska begravningsplatser I onsdagens ”Uppdrag granskning” fick vi se det ta fysisk gestalt. När reportrarna besöker stadsdelen Rosengård iklädda den judiska huvudbonaden kippa börjar människor kasta ägg på dem. Det slutar med att de mer eller mindre blir bortjagade därifrån.

Läs det igen: människor med judiska attribut jagas år 2015 bort från en svensk stadsdel.

Vittnesmålen och de fakta som presenteras i programmet får en att kallsvettas. Hela tiden ”Jävla judesvin”, hotfulla åtbörder, ”Vi ska slakta er alla”, saker som kastas från bilar. En kippavandring möts av långfingrar och slagord om Palestina. Lärare förföljs i sina skolor med tillmälen som ”du ska till Auschwitz”.

Om det varit nazister som systematiskt trakasserade och skrämde bort judar (eller andra) i en svensk stad hade vi, misstänker jag, inte talat om annat. Samhället hade markerat stenhårt, poliser hade omdirigerats och ansvariga hade spottat i nävarna. Vänstern hade kastat sig upp på första bästa bildliga barrikad och inte klivit ned förrän staden var säker.

Läs också: Björn Wiman: Birgit Nilssons skamlösa judekoppling visar antisemitismen

Nu är det annorlunda. Förövarna bakom Malmös antisemitism är inte nynazister. Enligt både Brå och de judar som intervjuas har de oftast rötter i Mellanöstern. Därför tonas allvaret ner, det mumlas och bortförklaras och konsensus tycks vara en förhoppning att dessa obehagligheter ska blåsa över av sig själva.

Förövarna tillhör ju själva, anses det, en utsatt grupp.

Det där med utsatta grupper tycks ligga som en kall, död hand över hela västvärldens samhällsdebatt. Det styr så mycket av diskussionen att det ibland känns som att det är det enda vi diskuterar: vem är i överläge, vem är privilegierad, vems norm och struktur är överordnad i varje givet fall?

Många verkar anse att man som individ blir överordnad just på grund av sin grupps ”underordning”.

I tisdags uppmärksammade en i och för sig osympatisk antifeministisk blogg en ännu mindre sympatisk feministisk mobb. Dessa gav sig på nätet på en äldre änkeman, vars enda fel var att han hade annonserat efter en kvinna av utländsk härkomst och med ”normal kropp”.

När deras beteende ifrågasattes svarade en av dem: ”Det är inte mobbing när en slår underifrån exempelvis som kvinna i ett patriarkat”.

Och där har vi det: att tillhöra en utsatt grupp ger uppenbarligen i vissas ögon carte blanche till allsköns vidrigheter mot ens medmänniskor. När kvinnor beter sig illa mot män kan det alltid ses som någon sorts hämnd. En palestinsk bakgrund gör det i en del ögon åtminstone förståeligt att man trakasserar Malmös judar.

Det finns också många exempel på hur lärare inte tar i med hårdhandskarna mot fördomar som emanerar från Mellanösterns politiska kontext – förmodligen med ”utsatt grupp”-tänkandet i bakhuvudet. Det är ett motbjudande svek att skolan inte vågar eller orkar erbjuda motstånd mot den antisemitiska dynga som ständigt pumpas ut. Propagandakanalerna återfinns ofta i Mellanöstern och finansieras bland annat av myndigheter i det Palestina som Sverige just erkänt som stat.

Men hur har vi hamnat här? En icke-vetenskaplig tes är att rester av 60- och 70-talens hobbymarxism förenats med den moderna identitetspolitiken och dess besatthet av grupptillhörigheter. De två ingredienserna har blivit en molotovcocktail vars träffbild tack vare internet blir skrämmande bred.

Åtta år av alliansstyre tycks inte ha påverkat denna diskurs nämnvärt – precis som de borgerliga åren mellan 1976 och 1982 knappast dämpade vänstervågen. Men tidens pendel svängde ändå; 1980-talet blev på gott och ont (mest gott) individualismens årtionde.

Att pendeln vänt igen, in i identitetspolitikens vänstervåg, är inte att förvåna. Kanske är det bara att bita ihop och hoppas att nästa rekyl innebär ett förnyat fokus på individen, hennes rättigheter, skyldigheter och ansvar.

Läs också: I dag är jag rädd igen

Vi måste ta hänsyn till vad männis-kor säger och gör. Inte stirra oss blinda på vilka de är.

För de som trakasserar judar i Malmö är ingen ”utsatt grupp”. De är en liten minoritet av individer. En av hjältarna i ”Uppdrag gransknings” reportage heter Siavosh Derakhti, muslim som vunnit internationell ryktbarhet för sin kamp mot fördomar och rasism. Oavbrutet talar han just om individer, han vägrar att dra vare sig muslimer, judar eller skolor över en kam.

När reportern ringer Palestinska föreningen i Malmö låter det annorlunda: ”Det finns islamofobi, mer aktuellt här än antisemitism faktiskt.” Till och med i denna kontext väljer talesmannen att se sig som ett offer.

Men visst, det finns sannerligen islamofobi i Sverige och den är sannerligen ett stort problem. Det tas upp i nästa ”Uppdrag granskning”. Jag hoppas att alla ni som blev upprörda av detta avsnitt bevarar känslan och kombinerar den med samma ilska om en vecka. De känslorna kan göra verklig skillnad.

Rättelse 2015-01-23 13:00
I en tidigare version benämndes judiska begravningsplatser felaktigt "kyrkogårdar".
Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.